Den värsta dagen med mörker så tungt
Det värsta beskedet
Ligger här o känner mig fullkomligt avdomnad, med ett tomt skal till kropp, ett huvud som känns som om det gråtit massor och frågor frågor frågor
När jag for upp idag kände jag mig ganska lugn. Men dom 20 minuter jag sen låg på kirurgmottagningen så hann jag bli nervös o börja ana att det kanske ej skull bli så positivt som jag hoppats. Och det blev ej så.
En allvarlig underläkare informerade mig sakligt att de hittat spridning av cancern till lymfkärlen att jag måste opereras igen inom tre veckor med utrymning av alla lymfkärl i armhålan och sen cellgift. Tårarna strömmade över mina kinder men när jag lyckades samla ihop mig till frågor då hade hon inga svar och visste inget o hänvisade bara till andra.
Jag kände hur upprörd jag blev. När man får ett sånt besked borde det inte vara en underläkare som ger det, visserligen rapporterar hon vad expertisen sagt men hon kunde ju inget mer o bröstsköterskorna som brukar var med vid såna tillfällen hade semester.
Så där låg jag med mina frågor , min förtvivlan och måste bara samla ihop mig . Min räddning var att jag har en vän som är onkolog som jag visste att jag kunde ringa o fråga men jag tycker inte det ska få gå till så här. Alla har inte en sån vän o vad är det för ide att läkaren säger har du några frågor när hon inte hade ngr svar? Det var inga konstiga frågor jag hade utan mer varför såg man det ej på mammografin för ett halvår sen, hur går cytostatika behandlingen till , hur länge pågår den och vad ger man, vilken cancertyp det var etc?
I bilen hem pratade min man o jag om det o han försökte säga att jag får ej ge upp.
Hur berättar jag det för barnen, för mamma, för syskonen, för vännerna som alla bett och hoppats så mkt? Och varför svarade ej Gud på allas böner med att jag åtminstone slapp dett?. Hur mycket mer ska jag tvingas pröva? Är det aldrig nog? Nu har jag snart varit patient på alla kliniker på sjukhuset utom geriatriken och psyket. Och till geriatriken kommer jag väl tids nog om jag får leva!
Och ändå så under allt detta så går min tankar till Gud om kraft och en förvissning om att han ej övergivit mig o släppt mig ,men jag begriper inget. Jag ber bara om nåden att stilla kunna vila hos honom hela tiden .
Hemma igen försökte jag packa inför vår ev semester o plocka inför vännernas eftermiddagsbesök men jag gick som i en dimma. Ringde min syster o vi delade sorgen o smärtan. Hon skulle ringa mamma.
Så kom vår son hem o jag kände att jag måste berätta det innan gästerna kom. Så jag ropade in honom o sa att jag varit hos doktorn. Det första han säger är "ska du dö mamma?" Jag försökte säga att det tänker jag inte om jag får bestämma. ”Men Jesus kanske behöver dig mer än vi men vi behöver dig faktiskt mest” Ja det tycker jag också.
Vi grät en stund och kramades. Vi pratade om cellgiftbehandlingen o han tyckte det var ett hemskt ord för det lät som det skulle döda mig men jag försökte säga att det skulle döda de sjuka cellerna, men han tyckte det skulle heta bara medicin eller frisk medicin och det har han rätt i. Gift låter hemskt. Så var det dottern. Förstår att det inte blir lätt, hon hade ju redan innan sagt att hon hoppades att jag inte skulle behöva cellgift och nu var det just där vi var – A pratade med henne och sen gjorde jag det men det är inte lätt. Liten och stor, mamma o ibehov av stöd det är inte lätt att var någondera fullt ut i en situation som denna
Så kom våra goda vänner och det var precis vad vi behövde. De kom med massor av mat tog över köket och vi fick bara vila o prata och dela sorgen o tårarna med dem. Så skönt. Tack gode Gud för dem. Så fick vi också dela våra fritidsintressen med dem så det blev även en normal stund o vi kände hur roligt det var att ses och att vänskapen håller över avstånd o tid. Nu har de 40 mils körning i kvällsmörkret.
Har försökt packa men jag vet ej vad jag lagt ner och inte verkar det var nå hotell lediga i Stockholm till priser som vi kan betala. Blir ju så när man ej vågar planera i förväg. Så vi får se vart det bär av men känns som vi måste iväg för orka vidare och för att ge A ngr roliga dagar på sommarlovet. Önskar bara att jag kunde ge M ngt också.
Min goda doktorsvän ringde o jag fick ställa alla mina frågor och jag fick svar. Men fast jag hörde vad hon sa så var det som om jag ej kunde hålla kvar svaren i tankarna, är för trött, men jag frågade om och nu tror jag att jag vet o eljest vet jag att hon svarar igen. Det är så skönt hon finns och inför henne måste jag ej hålla masken och jag vet att hon delar min sorg och smärta för att hon är vän och inte bara kunnig doktor. Sen orkade jg ej ringa mina andra vänner , det får bli en annan dag.
Så går jag nu till vila trygg som fågeln i sitt bo och hoppas på vederkvickande sömn med läkedom för alla tankar.