ruach

Måndag kväll den14 sept

Ingen feber men kände mig mer orolig för detta än för operationerna.

Jättetrevlig personal som tog hand om mig, en klart positiv sköterska med humor och hon gav en jätebrainformation om hur allt skulle gå till och vad som gäller efter behandlingen o hur noga det var att jag tog kontakt med sjukhuset om jag blev dålig tex 38 graders feber då fick jag ej vänta till dan därpå Bra med sån information till en som gärna väntar o tror det ska ge sig om jag bara härdar lite till.

Sen började strulet, det som vanligen skulle gå på tre timmar visade sig strula redan från början.

Innan man ger cytostatika skall man spola kanylen med koksalt och få ett baksug, men hur hon än försökte var det omöjligt. Så är det dags för sköterska nummer två men även för henne var det omöjligt.

Jag som trodde att porten skulle lösa allt på en gång. Sköterskan fick ringa till doktor som ordinerade ett medel som skulle sälja loss eventuella blodklumpar som bildats i porten. Ämnet var frysen och behövde tinas i sköterskans hand. Under den timme som de skulle rengöra i porten somnade jag och mådde mycket bättre. Kände mig pigg och glad igen och med lust till att läsa

Och efter två och en halvtimme, då jag nästan skulle ha kunnat få åka hem, så var det dags att börja med cellgifter. Det första cellgiftet färger urinen röd och driver på, och mycket riktigt snabbt blev de toa besök.

Sen hade jag så trevligt med ständiga besök, först min privata doktor B som kom med ljuvlig choklad, sig, sen kom min onkolog doktor I för att titta till mig sen kom min gode vän och granne så jobba på strålbehandlingen och fick en trevlig pratstund. Så träffade jag också två  andra som jobbar i huset så tiden gick med raketfart. Den ena av dem upptäckte att min pump hade samma namn som min man.

När det var dags för nästa cellgifts skulle jag ha en spruta där sköterskan fick ikläda sig handskar och munskydd så att den starka vätskan inte skulle spruta på hennes hud och skada henne. Man kan ju undra vad de gör i min kropp? Men det gick bra.

Däremot kommer jag snart se ut som Skalle Per, kan ju associera till bilden att han slår sönder de dåliga cellerna

Det var först under den tredje cellgifts påsen som jag kunde börja med mina pärlor.

Mot slutet av den påsen började jag blir yr och det gav sig inte. Sköterskan kollade blodtrycket, 132 / 78,  kontaktade  min läkare och kom tillbaka och sa,du får vänta 45 minuter till,  prova att gå upp och ät och drick lite. Det blev inge bättre utan det kändes som att det var någon annans huvud som satt på mig min hals. Jag började få huvudvärk, blodtrycket sjönk,  läkaren ringde igen och nu ville hon se mig innan ngt nytt beslut togs. Då hon kom förordade hon inläggning o nu mådde jag så dåligt att det kändes som bäst och jag orkade ej protestera.

Skulle läggas in på onk 1 men på väg dit tryckte K på c op, det var det jag förstod, det var huvudtransplantationen jag var på väg till, inte till ngn avdelning, det hade säkert varit ngt sövningsmedel i sista cellgiftet så nu skulle de snabbt omforma mig så perukdamen fick ett perfekt objekt at jobba med Jag skyndade mig att beställa svanhals, tunna kinder och bra huvudform.

Men då ändrade sig K igen o tog mig 6 tr upp o till onk. Och nu fick jag mat för första ggn på dagen. Åt en liten portion men illamåendet stoppade det. Men yrseln o huvudvärken släppte ej trots mer medicin. Till sist fick jag primperan sen jag legat o hulkat över spypåsen en lång stund, och då slocknade jag som nån slagit mig med en klubba. Jag somnade i kläder, med tv på och ljuset tänt. Men så tacksam att jag fick somna