Främling till mig själv
Fredag den 18 september/tisdag den 22
Ja ni som följer min blogg har förstås anat att något hänt när jag ej skrivit.
Jag har legat inlagd på onkologen för att jag inte fick i mig vätska och näring pgr av mitt illamående.
Det värsta var att jag inte förstod det själv. Jag var bara så slut o trött o illamående. Min enda tanke i fredags var ”att så här kommer jag må i flera månader och det finns inget att göra för jag har fått alla medciner o det hjälper ej.”
Och min värsta tanke var att” mina barn får ingen jul för jag kan ej köpa julklappar, julbaka eller julpynta och så ser de bara en mamma som ej orkar ngt utan bara mår illa”. Det kommer bli julen 2009
Jag kände inte igen mig själv, inte min nedstämdhet, inte att jag inte orkade prata i telefon, jag ville ingenting, ville ej gå på smyckehelgen jag anmält mig till, jag var fullständigt tömd på all energi, initiativförmåga och glädje. Det var ett enda stort berg av illamående o trötthet.
Och jag var som en främling i min egen kropp med tankar som ej var mina egna och som jag ej kunde styra. Nu efteråt inser jag hur otäckt det var men då fattade jag det inte. Det var bara hemskt o otäckt och som en väg utan slut.
Jag som varit van att alltid kunna kommendera mig att orka, att se utvägar, att se glaset som halvfullt och inte som halvtomt, att på ngt sätt komma förbi smärtan och göra något annat för att få nya tankar och ork, jag orkade inte längre och framförallt jag förstod inte mig själv längre.
Det var som att ha kommit in i ett främmande hus med främmande saker och som var alldeles nersläckt. Inte en strimma ljus där inne och det spelade som ingen roll för här var jag kommenderad att vara minst ett halvår så det hade ingen betydelse att allt var så konstigt. 
Jag inte ens reflekterade över att detta inte var jag, utan jag såg bara ”vägen du ska ” inte att det kunde finnas hopp eller hjälp att få. Det var hemskt ser jag nu. Dessutom ringde i mina öron ,ja andra orkar jobba under cellgiftsbehandlingen, men du orkar inte ens kravla dig ur sängen. Vad är det för svaghet o för fel på dig? Åtminstone borde du kunna ha lite intresse för omgivningen...........
Mitt på dan ringde min goda vän i Uppsala som jobbat på onkologen o för första ggn i livet var hon arg på mig. Hon var beredd slänga sig på flyget för att åka hit o ta mig till sjukhus. Jag hade tydligen viskat i telefon att min assistent hade lagt sig o sova o att jag ej orkade göra lunch för hon hade glömt bort att hon skulle ge mig lunch och jag hade låtit alldeles förvirrad och förtvivlad. Hon lyckades tvinga mig att ringa onkologen men där var det stängt på rådgivningen till på måndag så då lät jag det vara eller jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag hade en inbokad tid hos kuratorn o tänkte jag far dit o gråter över hur dåligt jag mår. Nånstans i mitt bakhuvud hade jag att jag skulle boka en tid hos sjukgymnasten för hon hade ringt så jag ringde henne, men efteråt uppe på avdelningen, så berättade hon att jag hade låtit så tyst o konstig o att hon förstått att allt ej stod rätt till
I alla fall när jag kom till min kloka kurator tog det ej många minuter innan hon slog larm o fick tag i en ljuvlig sköterska som genast insåg att jag måste läggas in. Hon sa att de fick ta på sig att jag ej förstått att jag alltid kunde be att bli kopplad förbi i växeln för få tala med onkologen om jag var dålig, medan jag trott det bara gällde om jag hade feber. Hon var så otroligt förstående o snäll o handfast o precis vad jag behövde. Alltså inte en som skällde på mig o sa att jag borde ha förstått, utan en som tog hand om mig o fick mig att förstå att jag var dålig o att mina tankar ej var rätta. Jag fattar ju nu att få i sig max 4-5 dl vätska på ett dygn o en rostmacka o ett ägg inte var ngt att leva på men det förstod jag ej då.
Sen hämtade hon jourläkaren och det tog ej lång stund så låg jag upptransporterad på avdelningen i samma sal som jag lämnade i tisdags men närmast fönstret. Jag frös så jag skakade o kunde ej få upp kroppstemperaturen på flera timmar.
Snabbt kopplades jag till dropp och fick cortison o andra mediciner intravenöst. Kunde smaka lite mat o dryck på kvällen, o då menar jag smaka och inte äta.
Slocknade snabbt av medicinerna och sov någon slags konstig dvalsömn som tog mig ign till morgonen.
Fortsättning följer med mer om tiden på onkologavdelningen men nu ska jag sova i mitt lugna o tysta rum