Korkeken och gråteken
Söndag morgon 090926
Jag har en favoritberättelse på julaftons Kalle Anka. Det är tjuren Ferdinand sittandes under korkeken luktande på blommorna.
Är för mig en sån bild av hur det är att sitta hos Gud och bara få vara, få vila, få njuta av det vackra, lukta på blommorna, andas in den klara luften och det är frid. Men under korkeken kan det blåsa hårt och blomdoften flyger iväg, kanske slits blommor o träd sönder och det är ej så rofyllt där.
Då kan jag välja att lämna korkekens trygghet o söka en annan plats eller låta trygghetens ek få andra funktioner, att använda mig av det som är men på ett nytt sätt. Då slipper jag jagandet efter en ny trygghet, slipper hetsen o det osäkra.
Jag fann en ny ek i korkträdets ek
Gråt eken
Att få sitta där o utgjuta mina tårar över det som ej blev som jag tänkt, få banka mina händer mot trädets knotiga bark, känna trädets djupa rötter under mig och veta att trädet står stadigt rotat det står ut med allt jag säger och allt jag inte säger. Allt det där jag ej kan sätta ord på som bara är en värk i mina finaste celler, som är så finmaskigt att det inte går att fånga upp. Allt och ända står trädet kvar o tar emot. Med mina tårar vattnar jag jorden, de går tillbaka i ett kretslopp och kommer till mig som nytt livgivande vatten.
Gråt eken visst är det ett vackert namn. Jag är så glad att jag hittade gråteken och inte bara korkeken