ruach

Lördag den 27 februari 2010

Känner mig som så behövande, eller egentligen så kommer jag sist.  Jag planerar ofta vad jag ska göra utifrån vad andra har för förväntningar på mig och då kommer mitt inre jag så långt ner i planeringslistan.

Idag kom jag att höra nedan stående klipp på en av min älsklinggsånger från körtiden med Adato fast vi sjöng En stilla stund istället för en liten stund. Men det handlar ju om att kunna stanna upp i vardagen och hämta styrka för sin egen skull. Ofta är vi så inriktade på andras behov och vad vi ska kunna ge ut av vår tro, men vi behöver ju först få något för vår skull. Sen kan det förvandlas till att ge något vidare, men om jag bara ger och ger och ger och aldrig stannar upp och fyller min själ till brädden så blir den snart uttorkad.

Ser en bild framför mig där själen är som en stor vid vacker skål och så kommer det glittrande sommar svalkande vatten som rinner ner i den i lagom takt, så jag kan ta emot det och det slutar ej rinna när det är fullt utan det rinner över och fuktar marken runt omkring mig. Och då kan jag ge vidare för då är jag så fylld, fylld av allt det goda Jesus vill ge.

Men om min själ ska ha en chans till detta då måste jag ge mig själv möjligheten att bli stilla och det är bara jag själv som kan ge mig den  möjligheten. Det gäller att vara rädd om sig själv i den stressade tillvaro vi lever i.

Det gäller också som för mig som inte lever i stress utan i sjukdomens långsamma vandringstid, att också där ge mig den tiden om det så bara blir ett ögonblick för att kroppen är så slut. Att låta närvaron av Honom som har friden  genomströmma mig.

http://www.youtube.com/watch?v=VFT3nG3pjK4

Ja idag hade jag gärna varit på årsmöte på kyrkan men jag fick välja, antingen årsmöte eller söndags gudstjänst med kören, och ni som känner mig väl, vet att jag älskar att sjunga så jag kunde ej avstå möjligheten att få sjunga med kören imorgon. Så idag har jag övat för mig själv  och glatts över de fina orden i sångerna.

Jag har kikat på mina gamla blomfrön och när jag ser dem så drabbas jag av trädgårdsfrossan. Jag vill ju så gärna så men jag vet ju inte om jag kommer att orka. Men det är ngt så speciellt att se livet skjuta upp ur de små torkade fröna så jag vet inte hur jag ska kunna motstå det och ssk som jag vill ha en massa blommor i trädgården i sommar för jag inser att vi kommer vara mkt hemma även denna sommar.. Men än så länge så packades fröna tillbaka i en påse i avvaktan på orken.

Mina sticklingar i fönstret lever i alla fall och även de jag köpt till  mamma och mina syrror och sköter om, tills de kan avhämta dem på sportlovet.

Min huvudvärk har varit bättre idag så jag har klarat mig utan tabletter. Nu ska jag vila inför morgondagen.