ruach

Lördag den 29 maj 2010

Idag har varit en vemodets dag.

Dels haft så ont och det är inte mkt som knäcker mig så  som denna hålvärk i ryggen gör,

Dels tungt väder med regn.

Dels oro över hur jag ska orka med att vara förebejdare i kväll.

Dels besvikelse över hur den ass jag hade i höstas misskötte det jag bad om, när jag ej orkade kolla .

Jag  tvingade mig ut i friggeboden idag  o skulle kolla krukor o lådor. Då har hon inte diskat dem trots att jag bad om det, satt in dem huller om buller inte alls som jag sa, förmodligen förstod hon inte instruktionen, men hon kunde ju ha frågat, så nu är det ett evighetsprojekt få fram dem, hitta delar som är försvunna, och sortera bort det som är trasigt. Jag är en ordningsmänniska och vill veta var saker är så jag kan säga gå dit o dit där ligger det. Nu funkar inget alls. Och allt sånt här till synes bagatellartat sänker mig.

Men har man mikrolite ork o tänkt ut att det där ska jag göra idag så blir besvikelsen så stor när man aldrig kommer fram till det tänkta.

Sen vilar ett vemodets tanke över min själ, känns så torrt på insidan, skulle behöva ett uppfriskande vårregn där, ett regn som sköljde bort gammal bråte och smuts, som kom med friskhet och fräschhet, som förnyade och som lät ngt nytt börja spira. Egentligen är jag nog less på mig själv och sig själv kan man aldrig springa bort ifrån. Jag behöver få krypa upp i Fars famn och bli omkramad och känna mig älskad av honom först och främst, få känna att även jag är behövd de tunga och trötta dagarna.

I dagarna är det ett år sen jag hittad knölen i bröstet, den knöl som visade sig vara flera cancerknölar. Jag minns den oro o rädsla jag bar för mig själv innan jag delade den med familjen, den osynliga bördan jag bar under förberedelserna för dotterns student för att inte oroa och förstöra hennes stora dag. Jag minns chocken jag fick på telefon när läkaren ringde och sa att det var cancer trots att hon trott att det inte var det.. Jag minns hur dottern hittade mig storgråtande och jag var tvungen att säga det till henne utan att vara samlad utan några förberedelser, bara rätt ut Jag har cancer. Jag minns allas skräck och rädsla

Här kan ni läsa litet o framåt

http://ruach.blogg.se/2009/july/det-hemska-ordet-cancer.html

Men jag minns ej bara oron jag minns den fantastiska tiden av förböner, jag minns omsorg som visade sig på olika sätt, jag minns den vila jag hamnade i, jag minns glädjen över att tillhöra en församling som villigt tog på sig bördan att bära mig och oss i förböner och jag gläds i denna stund för att dessa förböner pågår ännu, möter flera som säger vi ber för dig varje kväll / morgon. Så gott det är att ha trossyskon.  Och jag har även fått nya vänner ssk på Internet gn detta.

Medan jag skriver så lättar vemodet och trycket över bröstet. Det är som att orden gör att tårarna kommer och jag får utlopp för känslor. Jag hoppas att kvällens gudstjänst ska vara ett vårregn i min själ.

Dagens tanke: Meningen med livet  är ej ofta lyckorus men spår av kärlek