ruach

Tisdag den 29 januari 2013

 

Sov lite bättre än väntat men väldigt lätt så jag hörde både maken o tidig telefon. Förstod då att ant ass eller barnen var sjuka och nu var det barnen och ingen av mina inskolade vikarier kunde komma.

Det känns så typiskt att detta sker när jag är som sämst o inte kan vara med och visa något.

 

Som tur var kom A och hjälpte mig upp medan de på Frösunda fortsatte ringa för få tag i någon som åtminstone kunde vara med mig så jag slapp vara ensam.

 

Till slut fick de tag i en tjej som aldrig varit här som blev hit skjutsad.

 

Har en riktigt risig dag. Magen bara rinner, är som en legogubbe i ryggen där varenda kota rör sig när jag lägger mig. Så märklig känsla som dessutom gör så ont. Eftersom mina vätskedrivande driver extra idag då jag inte kan ta dem behandlingsdagen och jag är supersvullen så blir det mycket upp o ner ut sängen.

Mina utslag och blåsor efter vävplåstret från igår har gjort att huden spruckit upp vid halsen och svider. Hoppas de inte bli infekterade då jag ej kan sätta på något skydd

 

Småsover men kan inte slappna av då det är en okänd människa i huset så det blir ingen riktig vila.

 

Oj när det blir sjukdomar är det inte lätt att vara i behov av andra. De har ringt flera ggr från sjukjouren och inte hittat ngn. Nu har verksamhetschefen hittat en men  det blir ännu en som är  ny som kommer i morgon bitti och sen en annan på eftermiddan men hon är i alla fall inskolad för ett halv år sen.

Det innebär att jag inte kan följa sonen till hörselrehabiliteringen vilket jag velat så jag kunde ha diskuterat en del som jag funderar på, utan då får maken ta ledigt o göra det men det är inte detsamma som om jag fått göra det själv.

 

Det är såna här ggr  när det blir vikarier det blir så jobbigt att vara beroende och dessutom må så dåligt som jag gör efter behandlingen. Det är då jag blir less på att inte klara mig själv. Eljest när allt funkar runt omkring så går det "bra" med beroendet även om det inte var min optimala önskan för livet.

Det var för väl att jag som 21 åring inte visste att det skulle bli bestående skador för resten av mitt liv

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig och man måste även såna här dagar försöka göra det bästa även om jag nu beklagar mig lite.

 

Jag vet innerst inne att jag kommer överleva morgondagen även om den blir jobbigare för mig och kommer  att kännas som en förlorad dag av mitt liv.

Jag får väl vara glad att min ordinarie för en gångs skull kunnat jobba två veckor i sträck men nu är risken att det blir hela veckan, det brukar ju smitta från barn till barn o sen till henne.

 

Men kanske morgonkvällens sammanträde då kan ge mig lite glädje jag får i all fall träffa folk.

 

Har i kväll lyssnat på sonens redovisning på Karin Boyes Kallokain. Mycket intressant och han var så fascinerad av den. Det är så kul när han reflekterar o kopplar till nutid också. Tyvärr var det lite för långt så nu skär o skär han.

 

Pratat med dottern när hon gick från bussen och följt henne på kartan.

 

Magen är lite bättre i kväll men det är bara att konstatera att  jag är slut.

 

Dagens tanke: Ett hjärta som är fyllt av kärlek blir aldrig gammalt