ruach

Torsdag  den 24 juli 2014.

 

Fick en bättre natt än den förra även om jag är jättetrött.

 

Fick även såna namnsdagsuppvaktningar som  jag ej fått förr.

Dubbla tårtor är inte illa. Först kom goa  G som flyttat till södern men är här på sommarn och hade med sig en jättegod tårta. Vi satt ute under parasollet och njöt och pratade och hade så trevligt, känner så hur jag saknat våra träffar.

 

Så på kvällen kom fina K och P och hade med sig tårta o blommor. Också detta fika kunde intas ute under glatt samspråk. P o maken kunde byta hjul på min bår så nu ska det gå lättare att skjuta in den. Härligt. Sen var det dags att träffa Ernst på tv 4 o imponeras.

 

Läste just ett upprört inlägg på en av cancergrupperna  över att inte kunna bada när man har en slang för införing av cellgiftet.

Jag förstår dom att det är tungt när man är ovan vid att försaka saker

 

 Det är inte lätt att bli avklädd vissa förmågor och acceptera inskränkningr i livsföringen om man varit fullt frisk innan o kunnat göra allt man vill.

 

Inser att jag snabbt infördes i sånt av min svåra bilolycka och att det gjorde mig förberedd för ett ännu mera avklädande ihop min cancer.

 

Inte så att jag aldrig klagar för det gör jag, jag tycker det är jobbigt med alla mina bandage o plastkorsett och denna värme som gör att svetten rinner under alltihop och att jag inte kan duscha bort det eftersom då är korsetten blöt resten av dagen och jag tvingas till sängs till nästa dag.

 

Men någonstans har jag lärt mig att leva med det. Det finns inget annat att göra än acceptera.

 

Visst är det jobbigt att inte kunna stiga upp själv o tvätta o klä sig o vara beroende av assistent o make för allt sånt och visst tycker jag det är jobbigare nu under semestern då vi inte har ngn assistent utan jag får vänta till maken fått sova ut vilket även han behöver, han måste också få känna att han har semester. Och har jag tur kan jag sova längre än han kan när mina cortison doser är över för denna behandlingsomgång.

 

Men ibland har man inget val, man får välja mellan två mindre bra saker eller om man ser det tvärtom, två bra saker. Jag väljer att slippa vakna tidigt för att en ass ska komma och att maken ska slippa stiga upp för att släppa in henne och jag väljer att om jag har tur få sova lite längre på morgonen ssk om jag sovit dåligt på natten men då också risken att maken sover längre än jag.  Och vi får några morgnar på året när familjen kan känna sig fri i sitt eget hem och ströva på halvklädda om de vill eller bara vara utan andras ögon på sig. Däremellan är det nödvändigt med assistenter och jag är så tacksam för att de finns och kan hjälpa mig i min situation.

 

Jag har också mer och mer insett att ska jag orka göra något mer än existera så måste jag ta emot hjälp för många praktiska saker. Tex jag skulle kanske klara att få på en strumpa i strumpbyxan liggande i sängen med strumppådragare men då skulle jag få så ont att jag inte fick på den andra och det skulle ta en massa ork av den dagen ja kanske flera för att ryggen skulle ta för mycket stryk. Så då väljer jag att få hjälp med båda strumporna. Dessutom skulle jag aldrig få på stödstrumporna själv utanpå strumpbyxorna som jag får ha innanför

 

Att bli tvättad i sängen av ngn annan är inte heller så kul men det har jag vant mig vid. Värst var det när jag hade nyopererats och tagit bort första bröstet då jag upplevde att den assistenten inte klarade av att se på min tomma hud utan tittade bort när hon tvättade mig eller räckte mig tvättlappen för att jag skulle kunna tvätta framsidan själv. Då man ligger där utsträckt i sin nakenhet och inte kan kliva upp då är man naken och saknar sina kroppsdelar och ändå ska man prata och vara trevlig mitt i sin skörhet.

Men man måste vänja sig för att överleva mentalt och man måste vänja sig för att ha lite ork över till något annat.

 

Men är man nyskadad eller nyinsjuknad som tex i cancer kan jag förstå att det är jobbigt eller till och med outhärdligt att inte få göra som man vill eller kunnat tidigare i livet.

 

Jag brukar tänka att Gud viste va han gjorde som lät mig bli arbetsterapeut , att jag när bilolyckan hände hade hunnit halva utbildningen så jag viste något om livets svårigheter  och att jag kunde tillämpa mina kunskaper på mig själv, att jag kunde acceptera att ligga på en tippbräda i klassrummet för att kunna delta i lektionerna och bli färdig samtidigt som mina klasskamrater. Visst tittade en del föreläsare på mig och funderade varför ngn låg i klassrummet men det var min enda möjlighet att gå klart utbildningen. Så i ett och ett halvt år låg jag på utbildningen, sen låg jag på ronderna på en tippbräda för att kunna jobba för jag orkade inte stå en hel sittrond på ortopeden.

 

Ja sen har jag legat mig genom livet, på kören på stolar, på gudstjänsterna på en bänk, alltid fått ha någon som bär mina kuddar och dynor och läger ut dom dit jag ska, på flyget, ja överallt dit jag ska har jag fått ligga för att kunna orka delta i en värld utan för sängkammaren.

 

Besvärligt? Självklart. Tråkigt? ja visst.  Offer? Ja många gånger  Men det har inneburit ett litet bättre liv och att kunna göra det med en bottensats av glädje och jag har upplevt  att Gud gett mig kraft och förståelse för andras situationer eftersom jag själv prövats så inpå bara kroppen.

 

Därför lider jag också med de kvinnor som nu i sommar inte får bada för att de är så nya i sin livssituation och kanske inte orkar ta till sig att de har sin slang för att få leva och får de leva kanske det kommer en ny sommar med möjlighet att få bada.

 

Nu ska jag sluta skriva  för jag känner av kristallsjukan lite grand och har ngn slags tanke att det kan utlösas om jag blir för trött ihop med mina behandlingar, det har varit så efter de sista behandlingarna då den slagit till. Så nu hoppas jag på lite bättre sömn i natt trots cortisondosen jag strax ska ta

 

 Dagens tanke: Mod är att våga acceptera det jag inte klarar av och överlämna mig i någon annans händer