ruach

Lördag den 31 maj 2014

 

Vart tog Maj vägen? Nyss var det april och vi var så förvånade att våren var så tidig och jag  tänkte oj vad mycket vi ska få gjort utomhus i år och i god tid. Men det jag inte räknat med var att jag är så utan ork jmf med föregående år o att behandlingarna är tätare än förr.

 

Ja jag ska inte klaga, jag lever och det är mer än nog. Ibland känns det som att dagen bara försvunnit i tomma intet, tankarna man tänkt stannade inte kvar, blev det någin frukt av denna dag? Men försöker då tänka att många tankar har övergått i böner för människor runtomkring mig, både här  och långt borta och böner är inte utan resultat. De kan verka långt efter att man bett dem.  Så kanske det viktigaste jobbet inte var det som syntes utan det som utkämpades i andevärlden.

 

När jag ser allt vackert som kommer upp i trädgården så gläds mitt hjärta över livet, skapelsen och förmågan att kunna glädjas över det vackra. Det är ingen självklarhet att kunna se det fina och se glädjen o ta den till sig.

 

Många människor upplever det svårast på våren att orka med livet, ett liv som bara känns meningslöst och svart där man inte kan ta sig upp o inte visar det.

Tänker på dom ofta och sörjer över deras för stunden oförmåga att ta vara på livet, en oförmåga som inte beror på viljan utan på att något förmörkar själen.

 

Idag har det regnat mest hela dagen. Var lite uppehåll på förmiddan så Maken tog ut lite storkrukor och fuxior o pelargoner. De ska få stå ute under fiberduk för det är så fullt i garaget så det går inte vara där. De har stått länge o blommat i garaget.

 

På em bakade vi mammas goda frestelse samtidigt som jag pratade med dottern i telefon. Det är kalljästa bullar o de är så goda men vi gör dem bara till fest, och nu är det snart fest. Maken har aldrig gjort dom förr så jag var resurs och kollade om vi skulle gå vidare i hela Sverige bakar!!!!

 

Så nu jäser bullarna o regnet öser ner. Hoppas på bättre väder imorgon och att jag ska ha ork fara på Backen för nu flyttar Kyrkan ut till vårt paradis.

 

Här ringde det på dörren. Vem kommer en lördagskväll? Det gör det ju aldrig, säkert ngn unge som vill sälja ngt. Maken öppnade och jag hör en bekant röst. Det var ju M som ju bor så mkt närmare oss än förr och som gjort sin längsta promenad på flera månader. Var så kul. Vi fick en lång härlig kväll med varandra och fick uppdatera oss om händelser i respektive liv. Vilken tur att vi hade nybakta bullar att bjuda på och rabarberpaj. Tyvärr är ajg just nu innne i snakfärändrignens tid med skinnflåddhet i munnen så jag känner inte riktigt hur det smakar men enligt de övriga var det gott.

 

Dagens tanke: Livet är för kort. För kort för att inte ta vara på.