ruach

Tisdag den 21 oktober 2014

 

En helt vaken natt har inte gjort mig ssk pigg men jag lever.

Gårdagen var lång, som en hel arbetsdag  fast i sängen.

Provtagning direkt på morgon.

 

Sen ligga och vänta på doktorn. Mina prover var bra. Däremot hade hon inte fått svaret på hjärtekot så hon trodde inte att jag gjort det, så hon skulle leta.

 

Frågade om mina metastaser, om hela lungorna var fyllda men det var dom tack och lov inte,  utan de ligger i den övre delen av lungorna. Det är märkligt att vissa frågor kommer inte när man får besked utan det blir som stillestånd i huvudet , och tankarna går mest till hur länge har jag kvar, och det är säkert en adekvat fråga,  samtidigt tycker jag att jag som fd vårdpersonal borde komma på såna frågor. Men oftast blir det stora hur ska jag kunna berätta det för familjen.

 

Men i alla fall så skulle jag få behandling. Jag fick ligga ensam på fyrsalen medan jag väntade på att beställningen skulle komma. Jag somnade sen jag sett Malou som visade sig handla om ett par som gift sig sen hon fått cancerbesked och kärleken växte sig starkare och de tog vara på varje dag. Var så positivt.

 

Sov tills sköterskan väckte mig och ville att jag skulle flytta ut i rotundan så de kunde ha koll på mig och så skulle jag får premedicinering. Försökte hålla mig vaken tills jag tagit suscarden för hjärtat som jag ska ta just innan. Sen somnade jag igen och vaknade när det var över. Då skulle jag ligga kvar för två timmars övervakning. Sä tacksam att jag fick sova så mkt för då går tiden fortare

DÅ jag skulle resa mig för att gå på toan fick jag en sån blixtrande huvudvärk så jag knappt kunde gå. Sa till K sköterskan och hon ville hålla mig kvar och lägga in mig, det ville jag inte En annan sköterska sa att det bara är en patient som fått Kadcyla tidigare här i U. Så de viste inte riktigt vilka biverkningar man kunde få, men när de läst på så var huvudvärk en sån. Till sist lovade jag att ringa avdelningen om jag blev sämre. Fick tabletter och sen for jag hem.

 

Inte förrän jag ökat på med pronaxen lättade det lite i huvudet. Det märkliga var att det var bättre när jag låg än när jag rörde mig. Försökte förhöra sonen men det gick inte så bra.

 

Idag var huvudvärken i princip borta men då var jag dundertrött, svullen i hela kroppen och tarmen satte igång att reagera på mat. DÅ tappar jag all lust att äta och dricka för jag blir så sliten, men jag har instruerat min assistent att hon inte får lyssna på mig när jag säger att jag inget vill ha.

Cortisonet gör att jag pratar dubbelt så fort men idag hade jag inte energi för att göra ngt mer än att jobba med predikan för söndagen.

 

B ringde på förmiddan o berättade att hon fått så mkt beröm för två smycken hon haft på sig som jag gjort så hon hade tipsat dem att höra av sig till mig o det vore ju kul om de gjorde det.

Var så roligt att hon ringde för telefon har varit så tyst sen jag fick beskedet om försämringen

Och jag har knappt träffat någon förutom de på pussträffen och när vi firade P då jag dessutom inte orkat vara i kyrkan.

 

Så jag ser fram emot kyrkan på söndag dels att få predika som jag älskar o dels att få träffa människor.  Så nu behövs det ett bärarlag som ber att det ska gå.

 

Har ikväll förhört sonen på det sista inför morgondagens tenta, letat en kursbok som är totalt försvunnen, så försvunnen att jag trodde jag slängt ner den i dotterns väska när hon for,  men det var den inte.

 

Så har jag lagt om sonens tå. Känner att varje gång jag ser på den blir jag arg på sjukvården som lämnar över ansvaret på oss, den varken luktar gott eller ser bra ut. Om jag varit doktorn som såg på den skulle jag använt en lampa för att se hur den såg ut på undersidan där det är ett djupt hål men inte, de står bara ovanifrån o titta o säger att blir det inte ett långt rött streck upp på foten är det ingen fara.

 Nu satt han en lång stund i såpvatten o sen tvätt med alsolsprit innan jag la om den. Själv är han orolig han ska tappa tån. Han får så ont när han går för han kan inte belasta den utan hela han går snett och det smärtar ända upp i höften. Så här behövs mkt förbön

 

 Dagens tanke: Man får bara vad man ger, och man ger bara vad man redan fått. / Karin Boye