Vinternätter Man ska se människan och inte bara problemen
Söndag den 28 september 2014
"Var frimodiga och starka! Frukta inte och var inte förfärade för kungen i Assyrien och för hela den skara han har med sig, ty med oss är en som är större än den som är med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig." Och folket fick nytt mod genom det som Hiskia, Juda kung, hade talat.
2 Krön. 32:7,8
Livets oro hann ifatt oss igen. När man vet en sak ett tag så lever man i ngn slags konstig acceptans men när det förändras igen så kommer oron och sorgen så mkt mer.
Att leva med cancer kan på något sätt bli vardag, man tar sina behandlingar, man mår dåligt men det lunkar på i alla fall. Man orkar inte hela tiden gå och tänka på oj jag har cancer, vad ska nu ske, utan man försöker leva ett så normalt liv som möjligt.
Jag har ju alltid inställningen att hellre se glaset som halvfullt än halvtomt. Att se guldkornen i tillvaron o glädjas åt det.
För även om man har cancer finns det en massa vardagsguldkorn, det gäller bara att se dem och vara tacksam för dem. Jag har en stödjande familj, släkt. Vänner och en församling och det är så otroligt värdefullt.
Sen har jag en tro i botten o hur lessen jag än är så på ngt sätt lyfts jag upp, kanske inte direkt men det finns en bottentrygghet i Gud som hjälper.
Jag är så tacksam för att några av er har hört av er o saknat mina inlägg- Ibland behöver jag dessa kommentarer så förtvivlat mycket för att se att jag inte är bortglömd vilket jag egentligen vet att jag inte är. Men när livet blir tyngre så betyder alla kommentarer så mkt
I torsdags skulle jag få besked om datortomografin. På morgonen fick jag ett så bra bibelord att vila i med överskriften ”När livsmodet sviktar”
”På samma sätt är det när Anden stöder oss o vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar eftersom Anden vädjar för de heliga som Gud vill” Rom 8: 26-27
I förtröstan på de orden for jag till onkologen
Tog proverna kl 08. sen läkarbesöket.
Vi pratade om hur jag mådde, om min allergiska reaktion, om att få fotvård på diabetsmottagningen och om datortomografin. Det positiva var att det inte var ngn spridning vidare i kroppen, inga inre organ är angripna, en del av metastaserna minskar eller är stationära. Men några har ändrat karaktär och vuxit en mm.
Detta innebär att jag ska byta behandling för att lura dom, jag ska få en helt ny sorts behandling, med ett antihormon bundet till ett cytostatikum som ska vara direkt målsökande och gå in och förstöra cellerna.
Det svåra med at byta behandling är att den är okänd här, och att den har så mkt biverkningar. Lite humor i alla biverkningar var när jag var ute o läste på en amerikansk sida och då stod det att vid hjärtstillestånd skulle man kontakta sin läkare. Det kan ju bli lite svårt-
Men biverkningarna är många och jag som har så skör kropp kan få rätt mycket av dom trodde läkaren ex illamående, diaréer , muskel- och ledvärk, feber, nervsmärta och nervpåverkan i händer o fötter, hjärtbesvär etc
Men man får behålla håret, jag har ju inte tappat allt även om det är fruktansvärt tunt det jag har kvar men det är dock hår.
På måndag startar behandlingen. Jag hade velat starta t fredags men det skulle inte finnas tid till det på behandlingsavdelningen. Jag ska få den mkt saktare för att kroppen förhoppningsvis ska tåla den och med en massa premedicinering inkl hjärtmedicin, sen måste jag övervakas i 7 timmar efter det så inget händer med hjärtat.
Mitt i allt detta prat kommer vi in på min tro och den kraft jag ändå fått genom åren och vi fick ett givande samtal. Kände mig så glad för att jag fick vittna.
När jag kom intill sköterskorna så visade det sig at de inte kände till behandlingen för den är så ny.
Min goda vän B kom in till mig så jag fick prata med henne med
Jag gruvade hur jag skulle berätta för maken. Tänkte gå ner till min granne på strålbehandlingen o se om hon hade tid prata med mig o så jag fick gråta men när jag låg på behandlingsavdelningen för dra nålen kom maken o då fanns ingen återvändo, jag fick berätta rakt av.
Vår tröst är att det inte spritt sig till andra delar av kroppen.
På kvällen kom maken hem med en fin skylt han köpt till mig som uppmuntran och med slabangbakelse. Det gäller äta i helgen medan jag kan.
Tackar Gud för min omtänksamma man
På torsdag fick jag ett meddelande av en vän att hon sett mitt ansikte framför sig när de hade personalbön på torsdagmorgonen så hon hade bett för mig. Det berörde mig så starkt för det sa att Gud inte glömt mig och att jag behövde förbön just då.
I fredags hade sonen så ont i sin tå så han bestämde sig ringa vårdcentralen och fick tid på em. När de såg tån blev det operation på direkten. Får nu hoppas det läker.
På fredan ringde en sköterskorna på onkologen o sa att apoteket inte hade min behandling hemma o att det inte skulle hinnas få fram utan spec ordination och undrade om jag kunde vänta till tisdag. Då tänkte jag nej nu ska jag inte vara ”snäll” utan säga att det är jätteviktigt för mig eftersom jag ska till Stockholm nästa helg på pärlkursen o jag är nog orolig att hinna må bra innan dess o kortar man med en dag så blir det ännu mindre chans
Ja då skulle hon kolla med min doktor och apoteket igen. Efter en stund ringde hon o sa att det skulle gå så på måndag kl 08 börjar det.
Igår tog jag det lugnt, bad och var stilla. Tyckte jag behövde lite uppmuntran så jag beställde lite pärlor.
Gammal god vän ringde, Gud hade manat henne att höra av sig. Tack att det finns människor som ger gensvar på Guds röst. Det betyder så mkt i vår situation att känna att man inte är bortglömd
Maken fick tag i ett släp och kunde börja köra bort allt vi kapat, det blev flera vändor till åervinningen men nu är det borta.
Pratade med barnen om den nya behandlingen. Jag sa sen ngt till sonen om att det var ju synd om dom som fick en så sjuk mamma. Då tittar han så där uppfodrande på mig och säger ”men mamma man ska se människan och inte bara problemen. Du är mera än en sjuk kropp”.
Och han har ju alldeles rätt. Det är så lätt sätta fokus på problemen och sjukdomen men jag är ju jag och jag är mkt mer än min cancer
I natt väckte sonen mig för han hade såna fruktansvärda smärtor i foten o kunde inte sova
Jag lättade lite på trycket på bandaget men vågade inte ta bort det då de sagt det inte skulle röras förrän på måndag.
Gav han mer medicin så han somnade.
Idag var maken o jag på jättefin gudstjänst i kyrkan. Mkt bra predikan av TA, han talade om Marta o Maria. Han lyfte fram vikten av att möta Gud i kyrkan, att dela församlingsgemenskapen och att inte välja bort kyrkan o låta allt annat fylla våra liv.
EFS har ju beslutat att ha sin stora insamlingskampanj för de kristna o andra minoriteter som förföljs av IS i Iran o Syrien, SE BE GE och vi samlade in dit idag det blev 24 000 plus kollekt till Vasakyrkan
I förbönen bad man för mig o min behandling. Tänk att jag får vara föremål för så mkt böner o omsorg. Är så tacksam.
Trevligt kyrkkaffe och vår gode vän AL sa att jag i morgon inte ska glömma att jag inte går ensam till sjukhuset utan har en med mig och HAN lämnar mig inte. Tänk jag vet det o ändå är det så lätt glömma o känna sig ensam. Jag behövde den påminnelsen
Sonen ringde o hade så grymt ont i tån så jag sa att ni får fara upp på akuten så dom får titta på tån
Vi hade körövning efter kyrkan för Duke Ellington konserten i oktober så jag låg kvar i bänken. Men min röst är verkligen så påverkad av skadorna i halsen efter sövningarna o jag tycker den blivit sämre av behandlingarna Jag kan nästan inte sjunga längre o det var för lite uppsjungning för att jag skulle komma upp ens i altläge.
Men även kören ber för mig.
Maken hämtade mig o tväråt o sen for de på akuten. Det visade sig att de snört åt tån för mkt , det var så svullen och dubbelt så stor när de släppte bandaget, det var fullt av var o blod när de öppnade, så nu blir det penicillin. Omläggning på vårdcentralen på tisdag. Tack o lov att de åkte upp men nu hoppas jg att tå infektionerna ska var slut i vår familj.
I kväll fick jag ett överraskande besök för då kom GB förbi med tekakor som hon bakat.
Gud är verkligen god som påminner människor om oss.
Nu ska jag förbereda mig inför morgondagen och hoppas ni tänker på mig.
Dagens tanke: ”Herren är min starkhet och min lovsång” (Ps 12:3). När vi lever i Guds närhet och till hans ära kan vi alltid vara trygga. Vad som än händer vet vi att vi kan lita på honom och hans nåd. Därför är det så viktigt att vi övar upp vår förmåga att leva i Guds närvaro och finna vår glädje i honom, när allt är lugnt och fridfullt i vårt liv. Då blir det också lättare att erfara denna trygghet, när solen går i moln och livet blir tungt och svårt. Ingen av oss är helt förskonad från denna livets baksida och detta mörker. Har vi vant oss att leva i Guds närvaro, då har vi också ett naturligt immunförsvar mot smärta och nöd. Går vi med Jesus i vardagen och låter hans uppståndelse lysa upp de små tingen i vårt dagliga liv, då kan vi också få kraft att gå med honom, när Korset i en eller annan gestalt kommer in i vårt liv och Gud tycks långt borta, ja, helt frånvarande.
Biskop Anders Arborelius