ruach

Söndag den 15 mars 2015

Jag har funderat en hel del på detta att jag för första ggn i livet gav upp, att jag inte orkade känna att jag måste kämpa mer.  Jag har alltid sagt att jag ska kämpa till sista blodsdroppen, kampförmågan kan ingen ta ifrån mig.

 

Så varför skedde detta? Der var inget beslut så där att nu ger jag upp, inget beslut att livet inte var värt kampen. Inte ett medvetet viljebeslut utan någonstans handlade det om att överlåta min vilja i Guds ännu tygligare och att nu orkade jag inte mer, jag hade gjort slut på alla mina resurser så nu var det Guds mycket påtagliga jobb att ta över, ett slags överlåtande på att ske din vilja inte min, vilket jag alltid haft svårt att be med total uppriktighet. Min styrka behövde på ett påtagligt sätt in under Guds styrka. Jag har alltid räknat med att det är Gud som bär mig o ger mig kraften så jag har inte gått i någon egen stark vilja på vad jag kunnat, men jag tror att i detta totala utlämnade så skedde en förskjutning närmare Gud 

 

Och i den nya förskjutningen kom också viljan tillbaka att kämpa, att se livet som en fantastisk möjlighet mitt i smärtan och cancern o frånvaron av döden än en gång. Se att det  var livet jag ville leva här och nu med familjen, släkten, vännerna, alla bekanta, men också framförallt med Jesus, kyrkan och församlingen, Att få dela erfarenheterna jag gjort, att få visa att tron håller och att det är det viktigaste för både död o liv,

Att också  få se att fast jag gav upp var det inget misslyckande utan ett det var ett överlåtande i en hand som är starkare än min.

 

Och redan denna morgon kom också lusten till trädgård, pärlor,skapande, skrivande, kyrkan mm tillbaka. En lite rolig händelse som sen hände på lördan var att min syster med barn o barnbarn var på blomsteraffären o syrran ringde mig för att fråga vilka frön hon skulle köpa till mig, då säger hennes femåriga barnbarn ” men nog är det konstigt med Kicki ena dagen håller hon på  att dö  och nästa dag funderar hon vad hon ska sätta i trädgården”. Huvudet på spiken. Och precis så är det.

När livet återvänder kommer lusten till att se nytt liv växa fram.

 

Den fredan kom min onkologdoktor, min gamla kurator som råkade jobba där, familjen, B, Gb  på korta besök De sa att jag började återfå livsglimten i mina ögon

Mina avdelnings onkläkare hade varit där varje dag för att se hur det gick.

 

Vi blev så glada när kuratorn sa att dottern skulle få ett intyg så hon kunde få igen pengarna för flyget eftersom hon kommit fram till att hon inte ville åka ner innan jag var bättre. När hon sen kontaktar Malmö Aviation så får hon inga pengar trots intyget för att hon inte hade ett avbeställningsskydd i biljetten, Det var inte kul för en fattig student

 

Mitt i dan kom min syster B o I som var uppe från Jämtland, för det var enda ggn de kunde komma innan de träffade förkylda barn o barnbarn för att inte ge mig ngn smitta . Jag orkade inte med besök mer än korta stunder för jag var så slut.

 

Så började min egen kropp producera så man kunde sänka noradrenalinet och alla prover kunde börja tas bara någon gång i timmen

 

Man var rädd på Iva att jag skulle dra på mig influensa för de hade såna sjukdomsfall där jag låg, så nu flyttades jag över till onkologen där mitt rum väntade på mig och alla kontroller skulle kunna skötas där men med nära kontakt med Iva

 

Mina diarréer fortsatte. Nu satte man in näringsdropp, strucktor på natten. Detta är en äcklig sörja som tydligen stank när man blandade det, nu sänkte man hastigheten och då slapp jag kräkas.

 

Min tarmfasta fortsatte.

Sockret låg fortfarande högt av cortisonet och jag fick fortsatt insulin tre ggr per dag.

 

På lördag förmiddag kommer goda vännen E från Skellefteå och hälsade på. Vi har delat ett långt liv  o var med i samma bilolycka för många år sen, hennes man kör buss så hon följde med mellan två turer.

Hon hade fått ett tilltal på morgon att hon skulle ta med lite pengar o nu visste hon att M skulle få ett bidrag till resan. Tala om att var lyhörd för Guds maning.

Sen bad vi en stund o det var så gott att bli innesluten i förbön och jag berättade att då för många är sen då bilolyckan skedde så kom hennes pappa o min pappa upp på sjukhuset o smorde mig med olja och bad och hur det förändrade mig. Sen måste E fara. Ett litet möte kan ge så mycket.

 

Så kom en jättefin blombukett från arrangörerna för pärlträffen o genast förändrades atmosfären på mitt rum till att bli ombonad och livsbejakande. Det var som om våren, livsglädjen flyttade in och det roliga var att personalen kommenterade detta med blommorna, också de märkte förändringen

Sen kom dottern upp, sen make o son och maken hade med rosor

 

På söndagen var det dags för en massa prover, jag försökte se på tv gudstjänsten som var bra  men det blev splittrat.  Jag var trött o slut o sov i flera omgångar,  magen bara fortsatte o rann. Stoppande medel gavs  men verkade inte hjälpa.

Jag hade ju inte riktigt hunnit fixa min present till Doktor I som hon skulle få så dottern tog upp pärlor kedjor och fixade klart smyckena o sen skrev hon ut det jag skrivit till doktor I

 

 

Jag hade föreslagit familjen att de skulle göra något roligt av maten hemma för att få lite familjegemenskap.

De köpte pizza o tog hem o umgicks sen kom de upp på besök.

 

På natten svällde jag så mkt att de fick klippa upp patientbanden på min arm som skar in o även klockan gjorde skarpa sår. Så via ronden

 

Jag bad att de skulle skicka en bevakning till sjukgymnasten

 

På måndag skulle jag ha haft min läkartid hos doktor I men hon skulle komma upp på avdelningen och då skulle båda maken o dottern komma och vara med o höra vad hon hade att säga. Det blev ett jättebra samtal. Hon konstaterade att jag aldrig mer kan ta cellgift för min kropp klarar det inte utan det kommer att  bli bromsmedicin istället.  Men först ska magen läka. M kände att hon kunde ställa de frågor hon ville o  fick också bra förklaringar.

M frågade hur hon skulle göra med Tanzania resan men I tyckte hon skulle hålla på den idet längsta för jag borde vara bättre då. Maken kände sig också nöjd med svaren

 

Sen lämnade vi över presenten  och det kändes så gott få göra det.

M stannade kvar o bara var med mig o sa jag gör allt för fina mamma, hon pysslade om mina fötter o händer, städade upp, skrev lite kommentarer etc . Som ni vet har hon varit jätteduktig på att vara min sekreterare.

 

 

Vi levde just då i ett slags eufori över att jag levde och en oändlig tacksamhet. Sen kom tröttheten för familjen. Maken var grön av trötthet o sömnbrist och han hade aldrig varit så rädd som de där hemska dygnen då jag kämpade med liv och död. Han började glömma så mycket o det är ju en typisk stressreaktion Det är svårare att stå vid sidan om än att vara den som lider.

Men jag är så tacksam för min fina familj, vad de fått stå ut med och ändå aldrig svikit mig. De behöver i sin tur uppmuntras för det är så lätt att allt fokus hamnar på mig. Blev så glad när jag hörde att några varit med mat till dom för att de skulle slippa tänka på matlagning mitt i alltihop

 

På tisdag när jag kom i duschvagnen såg jag sjukgymnasten o frågade om hon fått mitt anrop  men det hade hon inte . Ibland måste man ha superkolla som patient på både det ena o det andra,  Jag hade även bett om en bevakning till ortopedtekniska för byta korsettbanden för korsetten började inte hålla ihop

Sjugymnasten blev förskräckt över min svullnad  så jag fick nya stödstrumpor och ny måttagning på armarna

 

Hon räddade även M från svältdöden genom att gå o fixa lite mat ifrån matsalen som hon sa när mamma inte äter så måste du få äta. Så gulligt

 

Sen kom min doktor I upp och var så ändligt tacksam för smyckena och det jag skrivit, hon var så rörd och vi fick återigen ett fantastiskt samtal om livet

 

På kvällen kom gulliga S på besök och hade med sig blommor.

 

Dagarna flyter in i varann med massor av prover,  besök . Nätterna var urjobbiga, med ständiga diarreer,  jag var tvungen ligga i plastkorsetten o linnen o bröstvästen för att nog snabbt komma till toastolen bredvid sängen. Det var ett elände att försöka sova i plastkorsetten för den är så hård. Supersvettades varje natt, kände mig så ofräsch.

 

På tisdag kom M M på besök som hade fått veta när hon var på Kanarieöarna hur sjuk jag var.

 Så kom min ass, som nu blivit varslad då jag låg på sjukhus, med trevligt besök och hade med sig  tidningar ,  Jättejobbigt med varslet för det innebär att hon börjat söka nya jobb. Jag var så lessen vid tanken att förlora henne innan min ordinarie kommer igen så sen slutade ajg sova på nätterna

Men vi hade en trevlig stund ändå.

GB kom flera ggr, grannen GB tittade in, underbara B kom mest varje dag

Dottern satt hos mig all ledig tid.

 

Mycket sms kom.

 

En eftermiddag när sonen var uppe hos mig blev jag så konstig. Jag somnade hela tiden o andades jättekonstigt, han filmade mig o han fick inte kontakt,  han ropade mamma flera ggr ingen reaktion , när han ropade Kristina reagerade jag. Vaknade o sa att jag mådde bra o så föll jag bort igen.

 

När maken kom för att hämta sonen piggnade jag till lite o övertygade dem att det inte var något fel på mig. Men sen somnade jag mitt i telefon också. Så då insåg jag att detta var ingen normal trötthet. Fick tanken att mitt socker kanske stigit för de hade tagit bort mitt intravenösa insulin,

 

När de då kollade var det alldeles för högt o jag fick insulin i magen o sen vände det. Sen insåg jag varje gång jag fick denna trötthet så var  det sockret som strulade.

 

Så tacksam att sonen insåg att jag inte var normal men det konstiga var att ingen av oss tänkte på att ringa sköterskan o säga det då när jag var så konstig.

 

Så hade jag besök av PH  som kom med en jättefin ljusstake . Passade på när M var på skolan. Läkarna undrade om jag kände folk i alla personal kategorier på sjukhuset för det var enständig ström hos mig. Och det är bara att konstatera att jag är privilegierad .

 

Det kom uppmuntringskort, blommor, presenter mm från släkten o vänner av alla slag

M gjorde ett arrangemang i min tvhållare med nallen hon gett mig o olika hjärtan jag fått, så jag alltid såg dem.

 

Jag började längta att få lite kontakt med omvärlden och kände att jag ville ha min dator men då jag inte kan lyfta den eller hålla iden bad jag att arbetsterapeuten skulle komma o  så förklarade  jag hur jag hade den hemma och om de hade ett sånt läsbord så skulle hon kunna konstruera det efter min anvisningar –De hade precis ett sånt så det blev toppenbra, då kunde jag ligga o titta på lite svt play program. Jag var fortfarande inte i skick att skriva eller läsa textmassa men dottern uppdaterade o läste hälsningarna för mig

 

På torsdagen fick jag träffa dietisten för nu skulle jag få börja testa lite vanlig mat. Det fanns en önskekostlista så vi valde äggröra, kokt ägg med sill och lite olika fiskrätter. Det som komplicerade det var att det skulle vara laktosfritt för skona magen.

 

Tyvärr fungerade det jättedåligt, att värma äggröra i mikron var som att bli serverad gula stenar, det var fullständigt oätligt. GB köpte aprikoskräm och laktosfri grädde så jag skulle få något gott att äta

 

På torsdagskvällen började dotterns 72 timmars tenta så hon satt mkt hos mig o skrev för att jag skulle ha sällskap då helgerna eljest kan bli rätt långa

 

 

På fredan kom PV förbi med blommor o bok. Så trevligt. När hon hörde att M behövde en del apotektsvaror till Tanzania så sa hon att hon ville ge det till henne. Så glad för det.

 

På lördagen var M o A bjudna till P o K E  på fika,  jag tyckte de skulle fara dels för M skulle gå lära känna dem lite mer innan Tanzania o dels  för att  de skulle få göra ngt annat än bara hälsa på mig.

 

Jag passade på att sova o vila, orken räcke inte till mycket mer.

 

På kvällen var M hos mig o blev nästan klar med  tentan bara lite mer små justeringar. Sen for hon hem och gjorde sommarjobbsansökan mm

 

På söndan hade jag föreslagit att de skulle fixa maten och ta med upp på sjukhuset så vi fick äta en familjemiddag tillsammans  innan M skulle återvända på måndagn.

 

Vi fick en trevlig eftermiddag o kväll. Så tacksam för att M kunde vara här så länge o att vi fick en sån fin gemenskap trots att jag varit så sjuk.

 

På måndag kom hon upp o var här tills hon for till flyget. Så tomt och ensamt.Rädd att besöken skukle avstanna nu och familjen inte orka.

 

Alla dessa dagar fick jag fragmin för blodproppsrisken, nu var det insulin tre ggr per dag. För att orka med smärtan så sattes både smärtplåster och ketogan sprutor in

 Nätterna var värst. Om jag somnade så sov jag tre timmar sen satte magen igång och därmed smärtorna. Då kom jag på att om jag fick både ketogan och tavegyl intravenöst så kunde jag sova lite mer. Fick jag fem timmar var jag så tacksam. Däremot var jag inte tacksam för viss kvittrande nattpersonal som inte förstod att man inte ville få tacklampan tänd närde kom o kollade blodtryck, katerpåse, bytte dropp fyllde på med olika salter etc.

 

 Dagens tanke: Mitt i min svaghet är jag stark, inte med egen styrka men med Guds