ruach

 

Efter nattvarden satt vi alla där runt mamma, med tårar i ögonen och väntade på slutet. Mamma andades tungt och efter en stund somnade hon, men hon levde. Det som följde var en väldigt märklig stund. Det var som att vi väntade på att mamma skulle dö men det hände ju inte! Samtidigt som vi ville ha kvar henne så ville vi att hon skulle slippa lida, och hennes önskan då var ju att få dö och komma till himmelen, hur skulle vi förhålla oss till det?

Bara någon dag innan berättade mamma för oss att hon fått en syn av himmelen, det här är vad hon berättade..

 

 

Så om mamma skulle dö, fann vi alla frid i att det var till himmelen hon skulle hamna om hon dog. Det gav oss alla en sorts lugn i stormen. Förutom det sa hon även ofta "Kommer Jesus, så kommer Jesus. Jag tycker det är tråkigt att ni inte kan följa med".

 

Men dagen flöt på, mamma slutade aldrig andas även om det var tungt för henne. Hon sov för det mesta och när hon var vaken var hon oftast förvirrad. Fortfarande så pass förvirrad och svag att hon inte kunde larma till sjukhuspersonalen själv. Vilket gjorde att vi fortfarande behövde vara hos henne dygnet runt. Nu började vi bli enormt trötta. Under helgen som gått hade vi blivit mer och mer inställda på att mammas tid snart var över, vi hade gråtit i mängder, förlorat jättemycket energi då vi sällan åt tillräckligt många mål mat och inte fick tillräckligt många timmars sömn. Att dela upp skiften blev svårare. Alla behövde hantera situationen på olika sätt, vissa ville vara här precis hela tiden - andra behövde gå ifrån. Detta ledde till att vissa av oss tog fler skift än andra, till exempel min storasyster som var här nästan hela tiden. 

 

Ett av de största problemen vi stod inför var nätterna. Mamma krävde en enorm uppsikt, så de som vakade behövde hålla ögonen på henne mest hela tiden. För hon hade stora tendenser att ta av sig syrgasmasken. Hon hade 15 liter syrgas men hade ändå problem med att andas, så om vi inte märkte när hon tog av sig den var risken stor att hon skulle dö. Så trots att mamma inte dött där vid måndag morgon kunde vi övriga aldrig slappna av. Vi förstod alla hur skör hon var. Här vill vi ändå passa på att tacka de av er som kom och hjälpte oss att vaka över mamma. Det var enormt skönt att få avlastning. 

 

Del tre imorgon.

 

Den här texten kom till oss medan mamma mådde som sämst, och varje gång hon såg eller hörde den så fick hon "nytt" hopp. Vi skrev ner den på papper och hängde upp den i rummet.