Tidens gång och Totalt orkeslös
Sov oroligt hela natten men mycket mardrömmar men orkade inte vakna. När jag äntligen slog upp ögonen var kl 11 o maken undrade om jag levde.
Fullständigt slut i hela kroppen och fel med medicinering o mat.
Maken fick upp mig o jag tväråt frukost för kunna ta medicinerna men fick sen blodsockerfall fast jag hade hyfsat sockervärde. Andfådd o känner mig som jag gått genom en mangel där varje muskel är hoptryckt och inte ryms.
Jag som kände mig så mkt mer levande igår åtminstone halva dagen, känner mig så förstörd nu
Ute skiner solen så vackert o jag hade hoppats på att kunna gå några meter med sparken men jag tar mig knappt mellan rummen idag.
Hoppas verkligen jag är bättre i morgon för då vill jag till Kyrkan då I vår ungdomspastor ska välkomnas o sonen ska vara med vid förbönen.
Undrar vad det är i kroppen som slår så fel? Eller är det att jag tog ut mig i går kväll som kommer efter idag?
När dagarna är så här blir det så tydligt för mig att just idag kommer aldrig tillbaka
Dagen har på något sätt gått förlorad för evigt och har i bästa fall skapat något för morgondagen. Det kan bli någon sorts plattform att bygga vidare livet på. Att fortsätta det som påbörjades för länge sen.
Men förlorad tid vad gör man med den och kan man göra något med den och ska man göra något åt att inte få förlorad tid?
Och vad är förlorad tid? Kan jag bedöma vad som är förlorad tid?
Det är så lätt att tänka att mitt liv blir så fyllt av förlorad tid för att jag inte orkar, att timmarna bara rinner bort utan något skapande, och då blir slutändan något kravfyllt då det inte ens finns plats kvar för vilan.
Så hur hittar jag balansen mellan att tiden försvinner, att dagen idag snart är borta och att det inte blev något konstruktivt av idag och att kunna möta morgondagen med en frid att det var okey att det inte blev något synligt av gårdagen, att jag får ha frid ändå?
Är det bara för att jag lever ett liv där det tydligare slutet är mer påtagligt än innan?
Hur tänker du som läser?
Somnade en stund ikväll men känner mig inge bättre för det
Maken hade köpt semlor för att muntra upp mig. Det var gott
Dagens tanke:
