ruach

Ni kanske minns den här berättelsen :

"En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår.
Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåraste perioderna av hans liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta:
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna
i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig
när jag behövde Dig som mest."

Herren svarade:
"Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig
under tider av prövningar och lidande.
När du såg endast ett par fotspår - det var då jag bar dig!"

Idag är dagarna när det bara är ett spår, de sista dagarna har varit tunga. Ända sen i måndags natt förra veckan när jag upptäckte en ny knöl i bröstet.  En knöl som jag inte alls ville känna, en knöl som bara verkade ha dykt upp helt plötsligt.

Jag sov inte mycket den natten. På morgonen när sköterskan från onkologen ringde i ett annat ärende fick jag berätta om mitt fynd och han skulle tala med min läkare som jag skulle träffa dan därpå inför ev behandling om mina värden stigit.

På em ringer jag min själavårdare och det visar sig att han kan ta mot mig på direkten Så skönt. När jag lämnar honom känner jag mig betydligt lugnare. Nu hade Gud det i sin hand i alla fall

På onsdagen när jag skulle ta proverna så ringer de från mammaografin att de fått remiss på mig och hade tid samma förmiddag.

Träff med doktorn som inte kunde fatta detta. Det var ju nyss som jag gjort MR bröst. Hon hade beställt tider åt mig direkt hon fick höra det.

Beroende på hur biopsin skulle göras var det osäkert om jag skulle kunna behandlas denna dag. Men mina värden hade stigit jättebra så det var bönesvar och det känner ni ju redan till

Snabbt iväg på röntgen och äntligen kunde jag lämna ifrån mig rtgflaskan för kontrast  jag släpat på sen före jul

Fick komma in direkt fast jag var för tidig. Trevlig sköterska som mammograferade mig.

Sen skulle jag träffa överläkare Kerstin B på ultraljudet. Jag har haft henne förr och hon är bra.

Hon sa att knölen inte syntes på mammografin, men hon kände den och såg den på ultraljudet. De tog flera biopsier men eftersom de använde en fin nål så skulle jag  kunna få behandling ändå.

Dessutom skulle hon begära snabbsvar på proverna och även om de sa ua så skulle hon inte släppa det.

Tillbaka till onkologen för träffa doktor I, hon hade nog tänkt vänta med behandlingen till torsdag fredag. Men då kände jag att jag inte orkade fyra av veckans fem dagar på sjukhuset och att jag så gärna ville få ta navelbinet först för att jag inte viste hur jag skulle orka ta det efter herceptinet som jag mår sämst av.

Hon gick o pratade med behandlingsavdelningen och de var osäkra om det skulle gå och om de hade ngn plats åt mig men jag skulle få prata med dem. Jag gjorde det och som ni vet av tidigare inlägg så fick jag behandlingen vilket jag var så tacksam för. Hon lovad höra av sig så fort hon fått svar.

Jag kände mig så lugn när jag lämnat över det även i sjukvårdens händer. Värst var det när jag kände mig så  ensam att bära det. Jag ville inte oroa familjen innan jag visste om det behövdes.

Så torsd em kom I o väckte mig för hon hade fått besked och hon ville ge det innan hon slutade för dagen. Och det var cancer i knölen. Helt ofattbart. Samtidigt har de velat hitta cancer i det bröstet för att förklara tumörerna jag hade i armhålan som man op bort i somras.

Så om de funnits där hela tiden men inte synts på undersökningarna är ju frågan.

Det blir nu olika rtgundersökningar och sen operation. Jag ska upp på bröstkonferensen på tisdag. Men det tar ju viss tid innan op eftersom mina värden måste hinna stiga innan man kan operera och nu går de ju ner av behandlingen.

Det känns inget roligt att berätta detta men jag kan inte ha det inom mig heller utan måste få sätta ord på det och hoppas att ni fortsätter och ber och tänker på oss.

Att berätta för familjen bli aldrig lättare, jag önskar att jag kunde ha det ogjort, men eftersim jag tror på ärlighet och öppenhet vore det inte rätt att tiga.

Så nu vet alla nära det och en del vänner har hunnit höra det. Jag vet att jag/vi är omslutna av förböner

I förrgår hade vi en bönestund och minnesgoda läsare minna att M fick orden Seendets Gudså starkt till sig. På kvällen när jag ska läsa mitt avsnitt i min bibelläsningplan som jag tidsmässigt ligger en ca  vecka efter så är överskriften Seendets Gud. Det kan inte vara slumpen utan en Gud som ser och bryr sig om mig och vår familj. Han ser vår situation, han har inte glömt oss och han vill något gott.

Något annat som slagit mig är att det måste ha varit meningen att jag skulle ramla på mitt motionsband, för då gled behån så konstigt  o tack vare dess skav hittade jag knölen. Så jag är inte längre arg på mig själv för att jag var så klantig. Det var Guds nåd

Dagens tanke: Talk to God as you go about your day. Ask Him to direct you in your choices and empower you for the things you need to get done.

Vardagsmirakel. Såna vi oftast ser i backspegeln. Men mirakel likafullt