ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Sorg och sent avsked till bröst nummer två

Allmänt Permalink5

Lördag den 30 juni 2012

 

Ibland kan man tycka det är mysigt att vakna till regnets skvalande mot rutan. Men inte idag. Alla mina planer gick i stöpet, dvs att få vara ute med mina blommor.

 

Sov jättebra i natt det enda som störde sömnen var mina mardrömmar om gastroscopi och att man upptäckt att jag var glutenintolerant. Var helt förstörd över att jag inte skulle få göra gastron i narkos som min doktor lovat. Skönt vakna och inse att det var en mardröm. Och att jag kan äta gluten

 

 Maken köpte en diascanner åt mig igår på Kjellins inför bröllopet vi ska på, och så sur jag blir när jag ser att den är begagnad , ngn har köpt den och ev använt den o lämnat igen den. Alla plastpåsar var upprivna. Funkar den inte får de igen den.  Testat nu och det blev urdåligt

 

Borde ta o märka upp alla smycken inför nästa helg också och förbereda min andakt o mitt smyckeprat  så jag slipper stressa  till veckan.

 

Sonen ska på konfa återträff i Robertsfors så trist de får så dåligt väder när ngn drar igång en sån grej.

 

Undrar åter vad som hänt med blogg.se . Nu tar det timmar innan jag får mina kommentarer på bloggen så jag går o tror att jag inte fått ngr kommentarer. När jag sen går in på blogg.se så finns de kommentarer där som ej gått till mig. Sen tar det en massa timmar innan de kommer meddelande till mig. Ogillar när det blir sånt tjafs

 

Ikväll fick jag skypa med dottern. SÅ roligt och så mycket som det hänt med henne. Ser så fram emot att träffa henne och få höra allt som Gud gjort i henne och runt om henne. Känns som det är en annan tjej som kommer igen.

Det tråkiga hon hade att berätta var att hennes mobiltelefon hade blivit stulen. Det var den hon köpte innan hon for iväg så den var ju ny, så nu måste jag ringa o spärra den. Ber att tjuven ska få dåligt samvete och lämna igen den.

 

I morse funderade jag en del på detta att sörja. När jag tittar på min kropp är den inte vacker, alla ärr efter operationerna och infektionerna, all svullnad och framför allt frånvaron av bröst och lymfkörtlar.

Har jag sörjt färdigt eller har jag bara tryckt undan det för att det hela tiden kommit nya cancrar?  Jag har sörjt ssk i början men när har man sörjt nog? Kan sorg komma upp förklädd?

Hittade vad jag skrev kvällen innan op av mitt andra bröst vilket jag aldrig publicerade eftersom jag var så dålig efteråt. Nu får ni dela mina tankar

 

Avsked till bröst nummer två den 14 mars 2012

 

Ja så ligger jag då på kirurgen igen för femte gången. Imorgon ska jag förlora mitt andra bröst. Vad känner jag? Vet inte skulle jag säga. Jag är rätt lugn men beror det på att jag inte tagit in vad som ska ske att jag inte vågat tänka på djupet eller beror lugnet på Gud och alla förböner?

 

Eller är det en kombination?

 

Kommer jag sörja när det är gjort?

Detta mitt bröst som tjänat mig så bra, som gett mina barn mat. Som varit en del av mitt utseende, detta bröst som för 30 år sen gav mig en sån rädsla när jag hade indragen bröstvårta och kände en liten knöl men inte vågade erkänna det.

 

 När jag kom på bokrean på Åhléns faller en bok upp framför mig där det står att första tecknet på bröstcancer är indragen bröstvårta. Jag slog ihop boken i panik o rusade ut. Sen hann förnuftet ifatt mig. Jag insåg att stoppa huvudet i sanden var det värsta jag kunde göra, jag skulle ångra mig bittert om jag ej kontaktade sjukvården, så dan efter ringde jag onkologen och fick träffa en trevlig och förstående sköterska som tog mig på allvar och nästa dag hade jag tid hos en läkare.

 

Det visade sig vara en cysta som de tömde och tog prov på och den var ofarlig. Sen kom jag att ha massor av cystor som jag fick kollade och alltid var de ofarliga. Däremot fick jag mer och mer knöliga bröst och mer svår igenomkänliga. Min storlek 70aa blev större av alla knölar.

 

Men när jag sen fick barn så hade jag mkt mjölk, god o gräddig och mina barn växte bra. Är så tacksam för att jag fick amma mina barn, det gav en sån närhet och ömhet. Ssk för mig som inte kunde göra så mkt praktiskt med barnen när de var små så  kunde jag  i alla fall ge dom den perfekta maten och ge dom supernärhet, lika mkt för min skull som för deras.  Skulle de ha flaskmatats skulle jag ej kunnat ge dom det då jag ej orkat hålla i en flaska, så för mig var amningen perfekt med den skadade ryggen

 

Jag kände mig som en nyttig kvinna tack vare det. Det var en sorg att sluta amma.

 

Men brösten var också bra för att få bra form på kläderna och framför allt för att hålla uppe min korsett, eller snarare att hålla mot så den inte gled upp

 

Men nu är det slut, slut på ett mkt definitivt sätt . Jag tröstade mig när jag förlorade det v bröstet i två omgångar att jag hade åtminstone ett bröst kvar, men nu är  även det snart förbi.

 

Vad säger man som anhörig? Maken säger att det  viktigaste är att jag får leva, att han tycker lika mkt om mig ändå.

Bättre en bröstlös fru men en levande fru.

 

Vet inte riktigt vad barnen tänker  men jag tror att de också vill ha sin mamma kvar och att utseendet är mindre viktigt.

 

Men visst är det en sorg att inte se ut som en kvinna längre, men lösproteserna kommer att finnas som en möjlighet när allt är läkt, och jag vill få bort cancern fortast möjligt.

 

Så kära bröst tack för att du funnits och tack för allt du gjort och representerat.. Jag är inte arg på dig för att du bildat cancer, kanske jag borde vara det men jag har aldrig tänk i dom banorna. Jag är nog som person lite av att ”nu är det så här o det går inte att ändra. Nu måste jag göra det bästa av den nya situationen.  Nu vill jag gå vidare och kämpa för ett friskt liv".

Jag kan inte göra det av egen kraft men med Guds, familjens släktens, vännernas och bekantas  och sjukvårdens hjälp kan jag göra det.

 

Det kommer säkert stunder som är mörka stunder då jag sörjer, stunder då tårarna flödar men då vet jag att det också kommer stunder av glädje och tacksamhet . Livet är en vandring mellan sorg o glädje, ljus o mörker"

 

 Nu när jag läser igenom det känner jag fortfarande samma sak. Inser att sorgen kommer och går men den präglar inte mitt liv och mitt tänkande. Den poppar upp ibland och det får den göra. Men jag antar att den kommer att bli mindre och mindre därför att livet blir viktigare och viktigare

 

Dagens tanke: Sörj men sörj inte utan hopp där för att Han som ville ditt liv har större tankar än så.

 

 

#1 - - Maud:

Svårt att förstå för oss som fortf har bröst hur det skulle vara utan. Fast så här i efterhand kan jag känna att de kunde fått ta båda dina direkt så du sluppit gå igenom det du gjort.
Starkt att du orkar!
Undrar vad en diascanner är, har inte hört talas om det? Diabilder? Finns det fortf?
Synd på M mobiltelefon men skönt att hon är välbehållen och kommer hem snart. Vilken vacker blomma!
Kram!

#2 - - Signhild Skrivmoster:

Kära Kristina! Tack för att vi fick vara med och dela den sorg och saknad som finns även kring drabbade och "förlorade" kroppsdelar. Inget blir som förr men i förlusten finns hoppet och möjligheten, att bli frisk igen. Det är viktigt att tillåta sig att sörja men inte att fastna där. Precis som du skriver. Med rätt inställning så ... och den har du!

Varm kram skickar jag dig!

#3 - - Cecilia summerar:

Tack för att jag fick läsa detta. Så starkt. Särskilt att amningen var en speciell gåva till dig i att kunna vara nära dina barn. Ett fint avsked till den del av dig som gjorde det möjligt. Och fanns där under de år de var som viktigast. Jag ber att cancern ska försvinna för alltid och att det ska komma nya sätt att göra korsetten bekväm.
Kram

#4 - - Sanna:

När jag läser dina inlägg så ser jag någon som är stark i anden/tron trots att själen prövats av allt du fått gå igenom med kroppen.
Jag önskar och ber att Gud ska ge dig ett fullständigt helande och styrka i kropp och själ.

#5 - - Sonia:

Så fint och klokt du skriver om ditt förlorade bröst ! Det här låter kanske som en klyscha men med din utstrålning ser iaf jag inga saknade kroppsdelar. Ber att M ska få tbaka sin mobil. Ber också att du ska få en vecka utan en massa smärta, att du ska få njuta av solen och alla dina vackra blommor. Kram

Till top