Förlorad livsglädje
Onsdag 26e augusti 2015
Mamma är väldigt förvirrad då hon halvsover mest hela tiden. Jag hoppas att allting blivit rätt nu då vi tillsammans försökt lista ut vad det är hon vill säga. Vissa saker kanske är i fel ordning men det förändrar inte poängen.
---
Inte trodde jag att mitt liv skulle bli såhär. När jag vaknade igårmorse bar benen mig inte överhuvudtaget. Att klä mig var en enorm ansträngning. Maken min släpade mig till köksbordet och fick i mig lite frukost, men när jag tagit min medicin insåg vi att det inte skulle bli något personalmöte med assistenterna eftersom jag kände mig så dålig.
Min make ville ringa ambulansen, men jag ville inte det. Dock insåg jag att jag inte orkade något och att min andning var svår. Jag accepterade att ringa till onkologavdelningen och de sa att jag skulle komma på en gång. För jag fick inte tillräckligt med syre i mig. A fick bära mig till bilen. När vi kom till sjukhuset fick han tag i en rullstol och skjutsade upp mig på behandlingsavdelningen, där jag genast blev lagd i en säng och fick mediciner. De tog prover och gav mig en syremask, och andningen blev lättare.
Sen kördes jag upp på plan fyra på onkologen och fick ett rum och en säng. Efter det tog de fler prover. Man såg att mitt blodtryck var 84/60, och att syresättningen var väldigt låg så jag fick ännu mera syrgastillförsel. När jag pratar så sjunker mitt blodtryck direkt, så ansträngande är det. Efter några timmar kom en av mina bästa vänner som hade jour och förklarade vad som skulle hända med mig. Bland annat gjordes det en angiografi och där visade det sig att jag fått blodproppar i lungorna. Jag fick därför en spruta mot infektionen (som troligtvis orsakat blodpropparna?) och en annan spruta som skulle göra blodet tunnare. Vi har även beslutat att jag inte ska komma hem förrän vi löst assistentfrågan hemma och att jag är frisk.
Sedan dess har jag sovit mest hela tiden. Dag är som natt, natt är som dag. Det har varit så i flera veckor men ännu mera nu. Idag så har jag sovit hela dagen. Jag har jättesvårt att äta någonting bland annat eftersom jag måste ha syrgas och att antibiotikan tar bort all min aptit. Min magsäck har blivit mindre och mindre, och jag har inte varit sugen på mat på flera veckor. Idag har jag ätit fyra små köttbitar, en halv banan och druckit ett halvt glas juice. Jag sover samtidigt som jag dikterar för A. Jag befinner mig någonstans i dvalans land. Jag får sju liter syrgas. Jag är fullständigt utmattad, och har gått ner ytterligare tre kilo. Det enda positiva är att alla är snälla.
Att vara såhär slut ger ingen riktig glädje på jorden. Det känns lite som att jag håller på att tappa livsglädjen. Jag saknar den. Inatt drömde jag att Jesus satt på en stol och grät över oss. Jag önskar att ni fortsätter be för mig så jag blir frisk. Just nu är jag rädd för att jag inte ska somna ikväll, för att jag sovit hela dagen. Så det får ni också gärna be för. Det enda som är tur är väl att det här inte hände medan vi var i Grekland.
De här verserna strök jag under i min bibel inte så länge efter att jag fått bröstcancer första gången.
Klagovisorna 3:21-23
Detta tar jag till hjärtat,
därför har jag hopp:
Herrens nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
Den är var morgon ny,
ja, stor är din trofasthet.
