ruach

Nu har jag tagit avsked av mitt bröst i sommar och nu kommer nästa avsked. Ett avsked som gör ont på ett för mig mer påtagligt sätt, ett avsked som syns. Jag kommer aldrig mer se ut som jag gör nu.

Jag har verkligen älskat mitt hår med sitt självfall och att det varit så lättskött. Jag har bara en gång  i mitt liv haft det kort och det var en gång för mkt.

Mitt enda problem har varit att det växt så sakta och att allt liggande har gjort det nött. Men i övrigt har jag varit nöjd.

Ofta har jag fått beröm för mitt hår och det kommer jag nog aldrig få mer, inte på det sättet, Kanske oj vad fint det blev när det växte ut, men det är ej samma sak

Jag vill ej se ett kalt huvud i spegeln, se något som är så avskalat av min personlighet, det som jag förknippar så intimt med mig. Vem är främlingen som ska titta ut på mig från spegeln? Vad ska nu lysa fram?

På ett sätt är det onödigt att  oroa sig, men jag vill vara beredd och ändå är man aldrig beredd. Jag trodde inte jag skulle stå och gråta på toan när första hårtofsen lossnade men det gjorde jag.

Att bli avklädd är inte roligt. Det är som att stå naken i blåsten och inte ha något att skyla sig med. En peruk kan aldrig ersätta mitt eget. På ngt sätt kommer det vara ett annat jag som möter min blick i spegeln. Någon okänd stjärna som jag ska smälta ihop med och bli ett med.

Så kära hår som snart inte finns mer. Tack för att du tjänat mig och glatt mig, tack för din mjuka kvalitet, din självlockar och din villighet att formas som jag velat.

Tack för att jag har  kunnat se på dig med gillande och njutit av att kamma dig.

När jag står med händerna fulla av dig utan ett enda grått hårstrå så är jag bara tacksam.

Nu ser jag att ni kvarvarande strån är döda, det känns ej när ni lossnar. Något som var starkare än er har dödat er och tagit bort livet. Men en dag ska ni komma igen på ett nytt sätt kanske i ny kvalitet, ny färg och ny struktur.

Till dess vi ses så ska jag försöka stå ut med peruken men varje dag kommer jag längta efter er mina strån