ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Avslag igen

Allmänt, Guds omsorg, biverkningar Permalink8

Torsdag den 29 januari 2015

 

Ja det blev några dagars tystnad igen för att orka ta in och smälta all

 

I måndags fick jag kallelse till hjärtultraljud och läkarbesök idag o då kändes det lite bättre. Nu var jag på banan igen och har jag något att se fram emot går det alltid bättre.

 

På ultraljudet sa hon att det såg i all fall inte sämre ut med hjärtat än förra gången för då var det en dipp men hon tyckte till och med att det såg bättre ut.

 

Skönt ha det gjort.

 

Igår gjorde vi en lite snabbtur på stan, ville passa på innan jag får behandling igen och valde affärer som inte hade någon gångsträcka Handlade två läckra liggande blomvaser för presentkortspengar. Köpte födelsedagspresent till dottern, gäller vara ute i tid, sen en

dragkedja till mina älsklingsbyxor för att jag måste försöka laga dom.

Sen var jag in på banken, 18 före i kön. Hade det inte funnits en soffa hade jag aldrig klarat av det. Insett att det var många år sen jag var på banken för det var så omändrat. Man måst ha plastkort för att komma in i sitt bankfack. Usch vilken väntan det var men till sist fick jag mitt kort och kunde ta mig in.

 

När vi kom hem blev det sängen

 

Idag var det provtagning o läkarbesök. Kände mig trygg inför det.

 

Berättade hur dåligt jag mått på Zometan så hon sa att det var tur att jag bara ska ha det två gånger per år.

 

Sen sa hon att hjärtat var så bra att det tål behandling. Hon hade inte velat säga ngt om behandlingen sist förrän hon visste hur hjärtat var.

Jag ska fortsätta med Herceptin var tredje vecka, sen ska jag ha cellgift i tablettform, så jag ska ta minst 10 tabletter per dag i fjorton dagar, 140 st, sen uppehåll en vecka och så börjar allt om igen.

Tyvärr har de rejält med biverkningar, diareer(Kul!), sen får man problem med huden på händer och fötter, ska ha specialkräm, ömhet och svullnader, ev håravfall, feber,  mm mm. Är rädd att det blir problem med att stå och gå och att göra smycken och att mitt pppsyndromska aktiveras igen för då blir det som att gå på synålar

 

En xelodasköterska kommer ringa mig varje vecka för att höra hur jag mår.-

Så glad att det finns något man kan ge och känner att det behövs mkt förbön för att jag ska tåla det och få minimalt med biverkningar

 

Var på kören på kvällen för att passa på när jag orkar Det var kul fast vi var få, tror inte alla fattat att vi började nu.

 

 

Nu är det lördagkväll och jag inser att jag ej blev klar med inlägget.

 

Igår fredag  var det vilodag för mig ,så slut av veckans strapatser, skulle nåla dragkedjan i byxorna o inser att jag måste tappat den, var så liten påse så den måste ha ramlar ur rollatorkorgen.

 

Fick trevligt besök på em, S kom med gula rosor. Köpte två smycken av mig så det var extra roligt .Ska korta smycket hon fick på sin 70 årsdag för det blev lite för långt.

 

Men fick så tråkigt besked med posten. Försäkringsrätten konstaterade att jag var jättesjuk och handikappad och i behov av bil och bilbidrag men de avslog min bilbidragsansökan med samma konstiga motivering att jag hade ju inte fått ökat sjukbidrag o då kunde jag ej få bilbidrag, för jag tillhörde inte någon av de fem grupperna, men det står ingenstans att man kan få mer än 100 % sjukbidrag. Blev så lessen Vet inte om det hjälper att överklaga, försäkringskassan verkar ju aldrig ändra beslut

 

 

Till kvällsfikat hade maken köpt slabang för överraska och uppmuntra mig.

 

Idag hade jag tänkt sova länge men magen väckte mig tidigt och sen kunde jag ej somna om.

 

När maken kommer ut har ngn varit och brutit av bägge vindrutetorkarna, förmodligen ngt gängstreck.

I veckan fick vi byta vindruta då hela rutan spruckit. Bara tråkiga utgifter med denna bil.

 

Idag ringde flera oväntade, I som själv är sjuk men har sån omsorg om mig, P som bjöd oss på middag imorgon, Syster B, MS som även tog sig en promenad bort till oss och bad för mig så det blev en härlig dag.

Igår ringde GBW och var orolig för mig så nu fick jag dela det senaste.

 

Magen har varit så orolig idag och då blir jag så utan energi

 

 
 
 

Dagens tanke;

Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som krigar mot det onda.
Gå med Gud som känner väl din strid.
Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid. Gå i frid. Gå i frid.

Hela vägen går han med mig

Allmänt, andligt, biverkningar Permalink6
 
 
Måndag den 26 januari 2015

 

Försöker samla ihop mig till att skriva men är så trött att tankarna flyger iväg. Zometan gav mig mycket biverkningar. Feberfrossan har lagt sig men lederna värker, och när jag försöker gå ner på knä så känns det som att jag hade stora bölder till knän, det är som att jag inte ryms i mina ben.

Sen slog den sig även på magen så jag inte får behålla det jag äter. Tackar Gud att vi har inomhustoalett. Tänk att gå 20 ggr ut i snömodd och sätta sig på ett kallt utedass som man gjorde förr. Så jag tackar Gud istället fast jag klagar över värken i magen .

 

Gårdagen blev bra mitt i alltihop. Var på kyrkan och texterna handlade om hur Jesus skapar tro och botade en officers tjänare till och med på håll. Visst borde han kunna göra under även i min kropp med alla som ber? Det var en bra predikan av kh K

 

Vår gudstjänstledare S bad  en medkännande förbön för mig och oss o  det kändes verkligen att Gud var där. Sen avslutades gudstjänsten med sången Hela vägen går han med mig. Vet att min mamma sagt att hon vill ha den på sin begravning och den är verkligen fantastisk.

 

För det är ju så att fast jag känner det så tungt nu och att Gud är långt borta och jag har tusen frågor och även tidvis är arg på honom så vet jag  under allt det där att Hela vägen går han med mig, inte bara de ljusa glada dagarna utan de mörkaste dagarna då när jag inte känner hans närvaro finns han kanske ännu närmare än jag förstår. Kanske är det så att han just då  bär mig fast jag tror att jag stapplar fram i min egen kraft. Kanske är han närmast när han lyfter upp mig och ändå ger mig en glimt av framtiden.

 

Efter gudstjänsten kom flera o pratade med mig, bla KH K, S o systerdotter och G o S. På kyrkkaffet kom goda vännen K och fikade med mig och delade min sorg. Ho har ju också liknande erfarenheter och det skapar ett speciellt band mellan oss. Hon var så gullig o sa att jag är som en storasyster för henne  och det värmde mitt hjärta.

 

Sen hade vi träff för Tanzaniaresan. Är så glad att jag får vara dotterns representant på dem för på det sättet får ju även jag en inblick i vad de ska få vara med om.

 

Sen kom M o NG förbi och vi fick en trevlig stund och fick vägen berätta för dom om livets tråkiga  vägsväng.

 

Hade svår att somna i natt, många scener spelades upp inför mina ögon Sen vaknade jag tidigt för magen värkte.

 

Idag fick jag kallelse till hjärtultraljud imorgon och läkarbesök på torsdag. skönt att något händer. Men tänkte när jag fick den, att de litar verkligen på postverket, tänk om kallelsen inte kommit idag då hade jag missat morgondagen.

De borde ringa o meddela såna gånger då det är kort varsel

 

TA ringde idag, och vi pratade om mötet i lördags där vi båda hade så positiva upplevelser.

 

Sov efter maten och tur var det för eljest hade jag aldrig orkat med bönegruppen i kväll. Hade ändrat plats så vi skulle vara här med tanke på min mage.

M hade med go fika men jag vågade knappt

 

Dagens tanke: Just idag kommer aldrig tillbaka så gör något bra av d

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Alltid är du vid min sida

Allmänt, Guds omsorg, biverkningar Permalink16

Lördag den 24 januari 2015

 

Vad ska jag skriva?

 

Kan börja med att jag varit jättesjuk av min benskörhetsmedicin jag fick i torsdags. Fick Zometa som ska stärka skelettet och ingen sa ngt om biverkningarna. På kvällen fick jag såna smärtor att jag inte kunde hålla i en tidning inte hålla armbågarna mot madrassen för då blev det som knivar i armbågslederna, tålde ingen berörning ingen tyngd. Sen fick jag feber frossa så jag skakade trots tre fleeceplädar o fullt på klädd. Det ända som hjälpte var naproxen och att sen sova.  Kollade sen i cancergruppen o jag var ej ensam om att få dessa symptom

 

Ja så var jag då hos onkologdoktorn i torsdags o vi pratade om hur förskräckligt jag mått efter sista behandlingen. Ja sa hon du hör ju inte av dig förrän det är outhärdligt så hon fattade hur gräsligt jag mått o hon tror med att det är tarmfickorna

 

Så var det då svaret på datortomografin o det var inte det jag väntat. Några metastaser hade försvunnit o några minskat men några hade fortsatt växa, och hon var så lessen doktorn att ge det beskedet. Det innebär avbrytning av behandlingen och att hitta något nytt som jag tål Nu ska hjärtat undersökas igen och sen ska ett team prata om min behandling vad det kan ge som inte skadar mig mer.

 

Jag får en hud av is där det sakta sipprar in vad som sägs, jag kan ställa adekvata frågor och höra vad som sägs men min känsla är avvaktande.

 

Jag frågade om framtiden och då säger hon att jag är inte som andra patienter utan ett mirakel, jag följer ingen statistik, inga andra behandlade patienter, jag är inte som ngn annan  och de har inga förklaringar  till det utan sa det måste vara min starka Gudstro som gör det. Positiva ord som jag tackar Gud för och alla ni som ber för mig och oss.

Det är ju så att en sån här sjukdom är lika tung och om inte tyngre för de anhöriga. Oftast koncentreras all omtanke på den sjuke, man glömmer fråga hur den anhörige mår utan kastar sig genast på frågan hur mår K idag. Jag menar inte att man inte får fråga så men börja gärna med att fråga hur den anhörige mår. Till o med sonen får som första fråga hur mår mamma. Men tänk på att deras lidande sitter i hjärtat o kan göra än mer ont.

 

Min doktor satt på sängkanten o vidrörde mig med sin omtanke o beröring. Jag tror jag fick prata i 45 minuter med henne. Det är otroligt i dessa stressens tidevarv.

Hon sa dessutom att jag inte ser sjuk ut som många cancerpatienter gör vilket också är ovanligt, jag har frisk hudfärg, rör mig smidigt och har även hull( vilket är konstigt med den lilla näring jag får i mig, inte tjock men inte mager o utmärglad.  Och dessutom har jag mål hela tiden för vad jag ska göra och det är bra

Folk brukar säga att jag ser så frisk ut så man inte kan tror att jag är sjuk. Också märkligt så det måste vara Gud även här

 

Det andra jättetråkiga är att min doktor ska sluta för att gå i förtidig pension. Oj vad jag kommer sakna henne för vi har kommit varann så nära under dessa år och jag vet att jag kan lita på henne o att hon vill mitt bästa. Hon hade verkligen funderat på vem jag skulle få o jag ska få AA som också jobbar med bröstcancer o som reserv G Båda dessa har jag träffat en gång o ssk AA gillade jag. Så jag hoppas o ber att det ska bli bra, IKA går redan om en månad.

 

Vad säger man till sin anhöriga och sina nära ? Ibland önskar jag att jag kunde dölja det o bära allt själv men nu har jag lovat att vara ärlig med min sjukdom.

 

Maken satt o pratade med vår gode vän B när jag kom ut från doktorn, så jag fick dela det på en gång o se hans sorg även om han försöker dölja den.

 

När jag fått behandlingen for vi hem o jag berättade det ganska snabbt för sonen o då säger han ”ja mamma jag börjar ju bli van med det här o hitintills har du klarat det o jag tror du kommer göra det nu också”. Så kramade han om mig o senare på kvällen kom han in o bad för mig.

 

Ringde mamma o berättade det o det kan inte vara roligt för en 85 årig bedjande mor att få detta besked igen. Det visade sig sen att hon för första gg n i sitt liv glömt ta sin medicin för att hon gått o varit oroad för mig

 

Syster E ringde sen då hon fått veta det av mamma.

 

Så var det det svåraste kvar, att meddela dottern nere i Malmö. Så långt borta o hon ser mig inte vilket sonen gör. Älskar henne så

 

När det var gjort meddelade jag några vänner med mail eller sms (Orkade bara skriva till några så känn dig inte utanför om du inte fick något) och snabbt kom en bönekedja igång. Vad gjorde vi utan bönen

Den är min andedräkt och livslust.

 

Så nu vet ni varför jag inte skrivit på ngr dag.

 

I torsdags hade jag gudstjänstutskottet här hemma. Först när vi skulle avsluta berättade jag, ville inte att det skulle påverka sammanträdet men då bad alla för mig.

IL hade med sig en matlåda till oss utan att veta vad som hänt, det kallar jag Guds påminnelse om oss i förväg.

 

Igår fick vi många medkännande tecken. Goda vännen M kom med en tulpanbukett på 25 tulpan

 
Så kom systerdotter, höggravid, med tulpaner o ängel från dom, systerdöttrar o syster o svåger.

På kvällen kom blombud med vacker bukett från M, J o J. Så glad över allt detta

Även fått uppmuntrande sms o mail

 Försäkte lägga in bilderna jag tagit av blommorna men ngt blir fel så jag får inte in dom,mkt märkligt

 

Systerdotter o make stannade på snabbfika

 När de gått fick jag ett feberanfall igen, tog tablett o somnade, var bättre sen så då drog jag iväg på UBC för böneveckans lovsångsmöte o fick höra en av mina favoriter, LiseLott J Andersson. Hon talade om bönen, Mkt bra.

 

Det har ju varit mitt mål hela januari att få höra henne o även om orsaken till att jag fick göra det var tråkig för jag skulle egentligen haft behandling igår,  så är jag tacksam att jag kunde släpa mig dit.

 

Idag mår jag bättre, hoppas anfallet i natt var det sista

 

Dagens tanke: Hela vägen går Han med mig

Till top