ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Regn ute och tårar inne

Allmänt Permalink2

Nytt bloggförsök, det som försvann igår det försvann

Är i ett regnigt Östhammar. Igår kväll var det regn ute o nästan inne. Ja det var tårarnas regn inne. Sonen hade läst bloggen eftersom jag glömt den uppe. Han kom ut o var så lessen jag trodde något hänt med hans vänner men då sa han att han läst bloggen och han hade ju inte bett så mkt för mig som han borde gjort o tårarna bara rann, om han bett mer kanske det ej blivit så här. Med egna tårar rinnande fick jag säga att när vi ej orkar be, då får andra be, och jag ska ej ge upp, utan jag ska kämpa. Om jag redan gett upp då kunde jag ej skratta o vara glad och det visste han att jag gjort sen jag fick beskedet. Vi fick en fin stund trots tårar och jag hoppas att han ej tar på sig skulden för så är det ju inte. Själv orkar jag bara suckbe nu men jag tror det räcker.

Just nu kommer sms på sms o grattar mig på Kristina dagen så jag fick terra maken som ej kommit ihåg det. Eftersom jag ej är hemma blir blogg inläggen korta då jag ej har min egen bärbara. Fick under gårdagen o nerfärden känna att jag ej är bortglömd, fick både telefon o sms där man visade omsorg om oss. Vänner o familj är det viktigaste i denna situation.

Är så tacksam att jag ej står ensam då hade det varit outhärdligt.

Läser just nu Göran Skyttes bok och fascineras över Guds vägar hur han leder o använder folk och situationer. Göran är en av mina favoriter sen jag hörde honom live för några år sen då han bara lyste av Guds glädje. Nu ska jag vilaoch grattar alla andra Kristinor då jag ej kommer orka skicka sms

Smärtans tomhet

Allmänt Permalink0
Jag känner mig fortarande tom och så trött.
När jag vaknade efter gårdagsnattens dvalliknande sömn kändes det som jag ej skulle orka stiga upp och än mindre ge mig ut på resa. Men på något förunderligt sätt kom jag upp efter kaffe på sängen och den vanlig morgonprocedurhjälpen av Anders. han var oxå trött o trodde han skulle behöva sova en stund senare innan vi gav oss iväg. I alla fall knogade vi på och lät allt ta sin tid, fanns ingen ork att skynda på och vi sa vi kör så långt vi orkar, och orkar vi ej fram finns det säkert någonstans vi kan sova. Så olikt mitt färdigplanerade schema. Lyckades till slut boka hotell i Stockholm när vi flyttat datum för dagarna. Blir ett cooperbjudnde på amaranten
Efter det fick vi lite mer energi så vi kom iväg vid 12 utan extra vila.
Jag som alltid läser under resan orkade inget. Fick däremot en massa uppmuntrande sms.
Hit had ejag skrivit när jag tappade allt jag skrivit så resten får ni veta en annan dag, nu orkar jag ej skriva om det

Den värsta dagen med mörker så tungt

Allmänt Permalink2
Tisdag natt
Det värsta beskedet
Ligger här o känner mig fullkomligt avdomnad, med ett tomt skal till kropp, ett huvud som känns som om det gråtit massor och frågor frågor frågor
När jag for upp idag kände jag mig ganska lugn. Men dom 20 minuter jag sen låg på kirurgmottagningen så hann jag bli nervös o börja ana att det kanske ej skull bli så positivt som jag hoppats. Och det blev ej så.
En allvarlig underläkare informerade mig sakligt att de hittat spridning av cancern till lymfkärlen att jag måste opereras igen inom tre veckor med utrymning av alla lymfkärl i armhålan och sen cellgift. Tårarna strömmade över mina kinder men när jag lyckades samla ihop mig till frågor då hade hon inga svar och visste inget o hänvisade bara till andra.
Jag kände hur upprörd jag blev. När man får ett sånt besked borde det inte vara en underläkare som ger det, visserligen rapporterar hon vad expertisen sagt men hon kunde ju inget mer o bröstsköterskorna som brukar var med vid såna tillfällen hade semester.
Så där låg jag med mina frågor , min förtvivlan och måste bara samla ihop mig . Min räddning var att jag har en vän som är onkolog som jag visste att jag kunde ringa o fråga men jag tycker inte det ska få gå till så här. Alla har inte en sån vän o vad är det för ide att läkaren säger har du några frågor när hon inte hade ngr svar? Det var inga konstiga frågor jag hade utan mer varför såg man det ej på mammografin för ett halvår sen, hur går cytostatika behandlingen till , hur länge pågår den och vad ger man, vilken cancertyp det var etc?
 I bilen hem pratade min man o jag om det o han försökte säga att jag får ej ge upp.
Hur berättar jag det för barnen, för mamma, för syskonen, för vännerna som alla bett och hoppats så mkt? Och varför svarade ej Gud på allas böner med att jag åtminstone slapp dett?. Hur mycket mer ska jag tvingas pröva? Är det aldrig nog? Nu har jag snart varit patient på alla kliniker på sjukhuset utom geriatriken och psyket. Och till geriatriken kommer jag väl tids nog om jag får leva!
Och ändå så under allt detta så går min tankar till Gud om kraft och en förvissning om att han ej övergivit mig o släppt mig ,men jag begriper inget. Jag ber bara om nåden att stilla kunna vila hos honom hela tiden .
Hemma igen försökte jag packa inför vår ev semester o plocka inför vännernas eftermiddagsbesök men jag gick som i en dimma. Ringde min syster o vi delade sorgen o smärtan. Hon skulle ringa mamma.
Så kom vår son hem o jag kände att jag måste berätta det innan gästerna kom. Så jag ropade in honom o sa att jag varit hos doktorn. Det första han säger är "ska du dö mamma?" Jag försökte säga att det tänker jag inte om jag får bestämma. ”Men Jesus kanske behöver dig mer än vi men vi behöver dig faktiskt mest” Ja det tycker jag också.
Vi grät en stund och kramades. Vi pratade om cellgiftbehandlingen o han tyckte det var ett hemskt ord för det lät som det skulle döda mig men jag försökte säga att det skulle döda de sjuka cellerna, men han tyckte det skulle heta bara medicin eller frisk medicin och det har han rätt i. Gift låter hemskt. Så var det dottern. Förstår att det inte blir lätt, hon hade ju redan innan sagt att hon hoppades att jag inte skulle behöva cellgift och nu var det just där vi var – A pratade med henne och sen gjorde jag det men det är inte lätt. Liten och stor, mamma o ibehov av stöd  det är inte lätt att var någondera fullt ut i en situation som denna
Så kom våra goda vänner och det var precis vad vi behövde. De kom med massor av mat tog över köket och vi fick bara vila o prata och dela sorgen o tårarna med dem. Så skönt. Tack gode Gud för dem. Så fick vi också dela våra fritidsintressen med dem så det blev även en normal stund o vi kände hur roligt det var att ses och att vänskapen håller över avstånd o tid. Nu har de 40 mils körning i kvällsmörkret.
Har försökt packa men jag vet ej vad jag lagt ner och inte verkar det var nå hotell lediga i Stockholm till priser som vi kan betala. Blir ju så när man ej vågar planera i förväg. Så vi får se vart det bär av men känns som vi måste iväg för orka vidare och för att ge A ngr roliga dagar på sommarlovet. Önskar bara att jag kunde ge M ngt också.
Min goda doktorsvän ringde o jag fick ställa alla mina frågor och jag fick svar. Men fast jag hörde vad hon sa så var det som om jag ej kunde hålla kvar svaren i tankarna, är för trött, men jag frågade om och nu tror jag att jag vet o eljest vet jag att hon svarar igen. Det är så skönt hon finns och inför henne måste jag ej hålla masken och jag vet att hon delar min sorg och smärta för att hon är vän och inte bara  kunnig doktor. Sen orkade jg ej ringa  mina andra vänner , det får bli en annan dag.
Så går jag nu till vila trygg som fågeln i sitt bo och hoppas på vederkvickande sömn med läkedom för alla tankar.
Till top