ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Mirakel

Allmänt, Guds omsorg, sjukhus Permalink26
Söndag den 12 april 2015

Nu ska jag försöka att skriva några tankar genom min dotter M. Jag dikterar och hon skriver. Det är inte så lätt som när man låter sina egna tankar bara flöda, samt att mina tankar inte riktigt går som vanligt.

Som ni har förstått så är det ett Mirakel att jag vaknade till liv igen.  Det jag själv inte kan förstå det är hur Gud först lät mig bli så pass mycket bättre efter förra nära döden upplevelse och att jag fick stå i kyrkan och berätta om det undret, och så hinner det bara gå två dagar och så blir jag medvetslös igen.

Hur kunde detta få ske? Om jag nu skulle få leva, varför fick jag inte göra det på en gång?
Vad är meningen med att jag ska möta döden så många gånger och oroa mina nära och kära så fruktansvärt? Och varför ska jag själv behöva bli så oroad och ledsen?

Jag är inte den som brukar sjunka så djupt och även om jag sjunker djupt så kommer jag upp på något sätt. Men den här diagnosen känns ju svårare än bröstcancer diagnosen eftersom att jag aldrig trott att detta skulle hända mig. Det som ändå är positivt är att tumörer som är en följd av bröstcancer inte är samma sak som tumörer som enbart uppstår i hjärnan. Trots allt försöker jag att hela tiden lägga detta i Guds händer och jag har fått så mycket förböner, tankar och kärlek av er alla att det ändå bär långt på vägen. Men idag hade jag en jobbig stund när jag lyssnade på tre gudstjänster.

Först lyssnade jag på tv-gudstjänsten, sen radiogudstjänsten och tillslut sjukhuskyrkans radiogudstjänst. Då var det som att jag äntligen kunde gråta i min ensamhet, för då var det ingen som störde. Därför att ibland behöver man gråta ut sin nöd i medvetenhet om att man gråter. Enligt familjen grät jag mycket när jag börjat ana beskedet men det är jag själv inte medveten om och jag tror att tårar läker. I gamla testamentet står det att Gud samlar upp våra tårar och skriver upp dem i sin bok och det tröstar mig oerhört. Så för mig är det helt okej att gråta.

Jag kommer säkert att återkomma till mina tankar och funderingar kring det här. Men min blogg är ett sätt att få dela med mig lite grand både för min egen skull och för er skull.

 

I fredags fick jag äntligen träffa min nya doktor. Beskedet var ju nu på något sätt väntat. Jag har 4 tumörer i bakre delen av huvudet och de sitter på vänster sida men påverkar höger hjärnhalva och därför har jag svårt att använda min högra arm, därmed att skriva, äta och formulera mig. Men på något sätt så var det positiva beskedet att det kan strålbehandlas och sen förmodligen cellgiftbehandlas, eftersom vi även måste tänka på lungorna.

Det andra positiva beskedet är att det här kommer sätta igång på en gång. Imorgon ska man göra en ”strålCT” och då kan man se om det finns ytterliggare små tumörer som är spridda. Sen gjuter man en mask (mamma sa precis ”en ask” haha) framför ansiktet, av hårdplast och förhoppningsvis klipper man upp för ögonen och munnen. Vi vet inte än om det blir 5 eller 10 strålningar men det lutar mot 5 stycken som då är starkare än 10. Efter detta får jag vila och återhämta mig innan man börjar med nästa behandlingsform. Strålningen ska minska svullnaden på tumörerna om vi har fattat det rätt.

 

Jag kommer att få äta cortison och under väldigt lång tid. Epilepsimedicinen kommer jag att äta resten av livet om jag fattat rätt. Men för oss kändes ändå allt det här som ett positivt besked i förhållande till att jag inte skulle ha överlevt. Läkaren tror att jag ska få tillbaka mer skriv och räkne förmåga.

 

Jag längtar också att få tillbaka min kreativa förmåga. På 4 timmar lyckades jag lösa ett Sudoku, vilket normalt tar en halvtimme men det gör mig ändå jätte glad. Så min livsglädje återvänder i alla fall!

Ni får gärna kommentera bloggen, det betyder så mycket för mig!

 

Idag har min kära familj och systerdotter varit på besök. Igår fick jag en fin sång av två goda vänner som jag vill avsluta som dagens tanke:

 

 

”I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.

Likt en fågel med bruten vinge
som vill flyga hem men inte kan,
SÅ har jag känt det, ingen vind som bar mig
Men nu flyger fågeln för jag fann.


I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.

Så om du behöver en vän som går bredvid dig
dit ingen annan har orkat gå,
Jag känner en som vill bära bördan
och genom allt dig kan förstå.

 

I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.”

 
 
Dessa fina blommor fick jag av mina underbara pärlvänner.
 
 
 

 

Skelettscint och datortomografi

Allmänt, biverkningar, sjukhus Permalink3

Tisdag den 24 mars 2015

 

Tidig morgon. Man ska inte vara utan kraft om man ska ta sig runt på sjukhuset.

Först var jag tvungen att anmäla mig på rtg, sen gå och få kontrasten jag skulle dricka, sen till  onkologen för att anmäla mig till nuclearmedicin, sen till isotoplab o då trodde jag att de kunde sätta nålen i porten men det kunde de inte o inte kunde de få ner någon heller som kunde göra det så då var jag tvungen ta mig till dagvården på onkologen för att de skulle sätta nålen, sen till isotoplab för få sprutan med radioaktiva isotoper.

 

Sen fick jag äntligen ett rum att vila i. DÅ skulle jag under 1,5 timmar dricka 2 l kontrastmedel.

När det var gjort var det dags att vandra tillbaka till rtg och göra datortomografin. Mina stackars spagettiben bar mig knappt. Vad gör man när man inte kan åka rullstol för att man inte kan sitta,  jo man släpar sig a hängande över rullator o ropar till Gud om kraft.

 

Efter den undersökningen mådde jag så illa o var så kissnödig  så då åkte jag neer till fiket för hitta en toa o tänkte att jag kanske skulle äta ngt men det var så ofrächtt så jag fick inte  längtan efter ngt

 

 Sen åter til nuclearmedicin och vila en timme och sen var det dags för att lägga sig i tunneln för skelettscintet. Då var jag så slut att jag somnade under hela undersökningen som tog bortåt en timme.

 

Efter detta så var det dags gå till dagvården för att dra nålen. Då lyckades jag i alla fall få byta en tid nästa vecka  för slippa komma så tidigt på onsdag.

 

Sen fick jag äntligen åka hem med ett bultande huvud, fick en blödning i ögat, varinfektion och total utmattning, näsan började rinna o bihålorna känns inte okey. 

 

Hela dagen blev helt förstörd av denna morgons överansträngning

 

Legat resten av dagen, Am packade upp mina pärlor så fort har de aldrig kommit på plats tidigare men det beror också på den fina ordning vi skapat

 

 Kände på kvällen att jag fått feber

 

Och imorgon åker den älskade dottern till Tanzania med kyrkan. Tänk hon ska få fira påsk där och se missionens arbete. Oj om jag fått vara med men nu följer jag dom alla med böner, Var gärna med o bed att allt går bra o att de får vara friska

 

Dagens tanke: När någonting går fel kan du välja att ge upp eller låta motgången hjälpa dig vidare

Överraskning i stora mått

Allmänt, Guds omsorg, biverkningar, sjukhus Permalink1

Skrivet den 17 mars men skedde en dryg vecka tidigare

Jag hoppas at ni inte lessnar på mina långa inlägg men som jag sagt tidigare så vill jag dokumentera även för min egen skull vad som hände innan allt göms i glömskans  mörker. Däremellan kommer det tankar o funderingar som hoppar upp. Ni får så gärna kommentera för då ser jag att någon läst det jag skrivit

 

Sista fredan förra veckan dvs i februri så kom då Doktor I på sitt sista besök hos mig för nu gick hon i förtida pension. Vi diskuterade nu min kommande behandling. Jag ska dels ha Herceptin och dels Tyverb. Herceptin har jag ju haft flera gånger så det nya är Tyverben. Tyvärr har den som alla andra magpåverkan som biverkan.  Jag fattade att även den gavs som infusion men det visade sig sen att den är i tablettform och ges hela tiden så jag får aldrig någon paus. Herceptinet kommer ges  var tredje vecka-

 Det känns lite jobbigt att inte veta om man kan må bättre den sista veckan Det är bara be att det ska vara så men jag måste erkänna att det finns ett gruvmoment men jag skjuter det framför mig tills det är dags.

 

Men innan jag börjar med behandlingen ska nya röntgen göras  så man vet vad man utgår ifrån. Sen behandlas man några månader o sen tittar man igen hur det går

 

Dessutom måste min mage ha läkt så det dröjer några veckor till innan det är aktuellt. Det var med sorg i hjärtat jag skildes från  I men jag är så tacksam att jag fått ha henne i så många år och att det funkat så bra o jag fått vara så trygg. Nu ber jag för den nya läkaren att vi ska få en bra kontakt

 

 Mycket av min tid nu har handlat om min oro för framtiden på assistentsidan. Jag orkar verkligen inte med vikarier när jag är så dålig och A M är ju inriktad på att söka nytt jobb och då kan det bli ett glapp innan min barnlediga A börjar . Jag försöker att lägga det i Guds händer o men det vill poppa upp ssk nattetid så jag sover bara 3-4 timmar per natt. Då väcker magen mig o sen kommer oron och för med sig sömnbristen. Har jag tur kan jag slumra några minuter med tv igång som bakgrundssurr men när det sker är det ofta dags för provtagning av natten Så nu bedriver vi bönekampanj

 

I min rädsla att förlora min assistent ännu tidigare hade jag bett att få uppehåll i droppen för att åka hem ett par timmar,  för att få se hur det var hemma o få hennes varsel att ändras. Känns urjobbigt att pressa mig till detta men jag har inget val

 

Det var tufft att orka när jag inte stått på benen mer än vid sängkanten, trots att taxin backade in så långt det gick så skulle jag gå rampen med rollator och in till hallen och sen två meter till kökssoffan.

 

Sen låg jag på kökssoffan o njöt o var så tacksam att jag levde, att jag fick återkomma hem o att livet återvänder—Tänk så nära det var att detta aldrig skull skett. Gud är god

 

Jag åt lite middag hemma o det var klart godare än sjukhusmaten även om ”svampen” i mun och hals inte ökar smaksensationen.

 

Chefen för Helsa kom förbi med några pappaer som skulle skrivas på. Då framkom det att AM skulle på intervjuer på nytt ställe. Blev så lessen, knäckte mig nästan, men hon hade inte skrivit på uppsägning än så vi fortsätter o ber- Dessutom hade H två nya heltidsjobb att erbjuda o det skulle ju vara toppen för då kan hon vara vikarie hos mig om det skulle behövas om hon vill. Det bästa är ju om hon nu tar det nya att hon jobbar kvar till A kommer

 

När vi återvände till sjukhuset tror jag att jag ser i syne för utanför mitt sjukrum vandrar min vän M från Östhammar , men hur kunde hon vara här jag hade ju nyss smsat med henne. Jag fattade inget men det var hon, hon hade rest upp för att se hur det var med mig o kunde samtidgt hälsa på andra här och hon hade inte velat säga något till maken av rädsla att han skulle försäga sig.

Vi fick en fin stund tillsammans innan hon var tvungen åka till vännen  o vila sin rygg. Hon hade med sig flera presenter. Så kul

 

På kvällen kom goda vännen M och hade med sig fika och superfin orkide Kul få ses igen

 

Så fastän M åkte idag så blev jag inte utan besök

 

Tisdag innebar en jätteöverraskning. Samtidigt som M kom så kom AS från min pärlgrupp här i stan. Då hade en massa människor i Pärlsverige samlat pengar till mig för ge mig pärlor  så jag fick dels pärlor dels mönster och så ett presentkort. Jag blev så glad så tårarna trillade och kände sån tacksamhet att just jag får vara föremål för sån omtänksamhet o kärlek. Vad har jag gjort för gott som får så mycket tillbaka?

 Vi fick det jättetrevlig o dessutom fick jag färska bullar som jag provsmakade en bit på. På eftermiddan kom fina B upp med mat till mig som hon lagat Så gulligt

 

Am kom upp och skötte om mina fötter o konstaterade att jag borde fått träffa fotvårdaren för de såg inte bra ut. Så hon peppade mig att be personalen lägga in en bevakning om detta.

Hon klippte ut etiketter till mina tomater för att sen plasta in dem

Nu satte man in kodeinsulfat för min mage och nu blev det totalstopp istället. Fick tre doser och det var för mycket

 

På kvällen kom bönegruppen  och vi hade vår stund i sjukrummet med att dela livet o be. Gud är inte beroende av lokal  han är lika nära i sjuksalen som hemma. Go fika hade de med o jag smakade en halv kopp kaffe för första ggn på veckor. Smakade lite bättre

 

Onsdag hade jag planerat några timmars hemgång men jag var så dålig så det gick inte.  Morgon ritualen var sen så jag var knappt tvättad när ronden kom. Nu planerade man hemgång på fredag då mina värden konstant förbättras och det känns ju kul.

 

Min korsett som har så dåliga spännband fick nu vandra iväg till ortopedtekniska o byta band medan jag låg i sängen och väntade, skönt få ordning på den

 

 Jag bad om kontakt med sjukgymnast o arbetsterapeut för få toa hink med mig hem plus en innerollator, det är tur jag är arbetsterapeut o har koll på vad jag behöver för det var ingen som frågade om ngt för min hemgång varken hur jag hade det eller vad jag kunde / inte kunde

 

Däremot fick jag mycket besök, dels av I P som kom med tulpaner o trevligt sällskap, sen kom CP med trädgårdstidning och trevligt samtal

Sen kom M  en stund och på kvällen kom son och make och han fick börja ta hem en del som rollator o en del kläder

Sen var jag helt slut.

 

Torsdag bad jag att få duscha o tvätta håret för nu skulle dt dröja länge innan jag fick sån lyx. SÅ ljuvligt.

Bad dem ta min kateter som jag haft kateterschema på några dagar för att jag skulle hinna se att det funkade. Tyvärr gjorde det inte det förrän på kvällen och det var inge bra för nu hade jag sån sveda o trängningar vilket gjorde sömnen  obefintlig

 

MN skulle resa hem idag så hon kom upp en stund på förmiddan o hade med en pizza, tur var det för personalen hade slarvat bort min mat igen. Träffade dietisten en stund o talade om fortsatt kost.  Jag har ju proteinbrist o har förlorat sju kg muskelmassa

 

Grannen kom förbi så det var trevligt.

Magen står fortfarande still. Går lite gaser men inte mer.

 

Sista kvällen på sjukhuset. Så tacksam för all fin vård jag fått. Men mest tacksam för livet att de förstod allvaret och satte in alla resurser . Så mitt tack går till Gud för allt det goda jag fått vara med om

 

Dagens tanke: Att få leva är inte bara att få finnas eller existera, det är att få andas in Guds kraft och andas ut min oro, det är att få vila i Guds starka händer och gå med uppståndelsekraften i sin kropp

 

Till top