Var är min skyddsmurar?
Fredag den 31 jan 2014
Sov fyra till fem timmar men sen var det kört. Låg tyst till jag hörde maken stiega upp så då ropade jag på att få te o lite rostat bröd. Men det är som att magn inte tål ngn mat. På för middan började kramperna och varje tugga, varje klunk jag dricker medför att tarmen vrider sig och jag får inte behålla det.
Usch vilket gift detta taxol måste var för min mage. Hoppas det dödar alla sjuka cancerceller lika effektivt som det tar dom friska.
Märker att jag sjunker i mod när jag inte får i mig nog vätska. Det är så svårt peppa sig dricka ens en klink när jag får så ont o måste spänna ihop korsetten o ta mig till toaletten. Samtidigt vet förståndet att jag måste få i mig vätska i alla fall.
Pressat mig att vid de ggr jag varit upp på toa passa på att klippa ngr pelargoner så jag kan säga att jag gjort ngt idag.
Lyssnade nu i em på söndagens tv gudstjänst o kände hur den ändå gav mig lite mod igen. Så finns sånger och så duktig församlingasassistent som dramatiserade texten. Man kände verkligen glädjen över barnet som blev friskt. Och pappan som vågade tro på Jesu ord. Och att se alla trygga babyssar i föräldrarnas famnar.
Sen åt jag ngn matsked ris och pyttelite torsk till middag o lite vatten och så var det färdigt igen. Gode Gud ska det vara så här hur ska jag orka?
Idag har telefon varit helt tyst både den vanliga o smsfunktionen
Ringde mamma, vet att hon blir orolig för mig men jag vet att hon ber. Somnade till sist en stund över nästa tvgudstjänstrepris om Elvis Presley. Känns som mina yttre skyddsmurar rasat men hoppas och ber att de inre ska stå fasta
Två vänner ringde på kvällen så det var ju skönt för då vet jag de ber lite mer när de hör om eländet
Maken gjorde en kkp te till mig och en rostad macka och det har jag hittills fått behålla så jag känner mig lite gladare , kunde se lite på Spåret o hade gissat Umep långt innan de gjorde det, till och med Svennis var jag före dom.
Idag är det sista dagen med cortison, tur för nu har jag utslag på kroppen och det pirrar och sticker i huden, känns som huden har feber och kokar.
Fick håret tvättat i kväll, det känns redan annorlunda, strävare och jag är för varje kamtag rädd att jag ska stå där med en tuva i handen o inte ha ngn peruk. måste få ork att åka o prova peruk, skrev till Rapunzel idag men inget svar.De har börjat göra peruker till cancersjuka men frågan är hur dyra de är och om landstingsbidraget räcker.. Men ngt annat än jag hade sist vill jag ha för har hört så många som tyckte den var hemsk,det var inte jag.
Dagens tanke: Vem bygger muren, är mitt sinne rotat i Honom som ger kraft