ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Mirakel

Allmänt, Guds omsorg, sjukhus Permalink26
Söndag den 12 april 2015

Nu ska jag försöka att skriva några tankar genom min dotter M. Jag dikterar och hon skriver. Det är inte så lätt som när man låter sina egna tankar bara flöda, samt att mina tankar inte riktigt går som vanligt.

Som ni har förstått så är det ett Mirakel att jag vaknade till liv igen.  Det jag själv inte kan förstå det är hur Gud först lät mig bli så pass mycket bättre efter förra nära döden upplevelse och att jag fick stå i kyrkan och berätta om det undret, och så hinner det bara gå två dagar och så blir jag medvetslös igen.

Hur kunde detta få ske? Om jag nu skulle få leva, varför fick jag inte göra det på en gång?
Vad är meningen med att jag ska möta döden så många gånger och oroa mina nära och kära så fruktansvärt? Och varför ska jag själv behöva bli så oroad och ledsen?

Jag är inte den som brukar sjunka så djupt och även om jag sjunker djupt så kommer jag upp på något sätt. Men den här diagnosen känns ju svårare än bröstcancer diagnosen eftersom att jag aldrig trott att detta skulle hända mig. Det som ändå är positivt är att tumörer som är en följd av bröstcancer inte är samma sak som tumörer som enbart uppstår i hjärnan. Trots allt försöker jag att hela tiden lägga detta i Guds händer och jag har fått så mycket förböner, tankar och kärlek av er alla att det ändå bär långt på vägen. Men idag hade jag en jobbig stund när jag lyssnade på tre gudstjänster.

Först lyssnade jag på tv-gudstjänsten, sen radiogudstjänsten och tillslut sjukhuskyrkans radiogudstjänst. Då var det som att jag äntligen kunde gråta i min ensamhet, för då var det ingen som störde. Därför att ibland behöver man gråta ut sin nöd i medvetenhet om att man gråter. Enligt familjen grät jag mycket när jag börjat ana beskedet men det är jag själv inte medveten om och jag tror att tårar läker. I gamla testamentet står det att Gud samlar upp våra tårar och skriver upp dem i sin bok och det tröstar mig oerhört. Så för mig är det helt okej att gråta.

Jag kommer säkert att återkomma till mina tankar och funderingar kring det här. Men min blogg är ett sätt att få dela med mig lite grand både för min egen skull och för er skull.

 

I fredags fick jag äntligen träffa min nya doktor. Beskedet var ju nu på något sätt väntat. Jag har 4 tumörer i bakre delen av huvudet och de sitter på vänster sida men påverkar höger hjärnhalva och därför har jag svårt att använda min högra arm, därmed att skriva, äta och formulera mig. Men på något sätt så var det positiva beskedet att det kan strålbehandlas och sen förmodligen cellgiftbehandlas, eftersom vi även måste tänka på lungorna.

Det andra positiva beskedet är att det här kommer sätta igång på en gång. Imorgon ska man göra en ”strålCT” och då kan man se om det finns ytterliggare små tumörer som är spridda. Sen gjuter man en mask (mamma sa precis ”en ask” haha) framför ansiktet, av hårdplast och förhoppningsvis klipper man upp för ögonen och munnen. Vi vet inte än om det blir 5 eller 10 strålningar men det lutar mot 5 stycken som då är starkare än 10. Efter detta får jag vila och återhämta mig innan man börjar med nästa behandlingsform. Strålningen ska minska svullnaden på tumörerna om vi har fattat det rätt.

 

Jag kommer att få äta cortison och under väldigt lång tid. Epilepsimedicinen kommer jag att äta resten av livet om jag fattat rätt. Men för oss kändes ändå allt det här som ett positivt besked i förhållande till att jag inte skulle ha överlevt. Läkaren tror att jag ska få tillbaka mer skriv och räkne förmåga.

 

Jag längtar också att få tillbaka min kreativa förmåga. På 4 timmar lyckades jag lösa ett Sudoku, vilket normalt tar en halvtimme men det gör mig ändå jätte glad. Så min livsglädje återvänder i alla fall!

Ni får gärna kommentera bloggen, det betyder så mycket för mig!

 

Idag har min kära familj och systerdotter varit på besök. Igår fick jag en fin sång av två goda vänner som jag vill avsluta som dagens tanke:

 

 

”I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.

Likt en fågel med bruten vinge
som vill flyga hem men inte kan,
SÅ har jag känt det, ingen vind som bar mig
Men nu flyger fågeln för jag fann.


I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.

Så om du behöver en vän som går bredvid dig
dit ingen annan har orkat gå,
Jag känner en som vill bära bördan
och genom allt dig kan förstå.

 

I Herrens händer, i Herrens händer
Där får jag vila, där är jag trygg.
Om än det stormar runt omkring mig,
Men i Herrens händer där är jag trygg.”

 
 
Dessa fina blommor fick jag av mina underbara pärlvänner.
 
 
 

 

Livet på resa

Allmänt, Guds omsorg, Smycken, biverkningar Permalink5

Måndag den 23 mars 2015

 

Ja så har jag då återvänt hem efter en härlig rolig tröttsam smärtsam helg i Lund med många skratt, många fina mänskliga pärlor och nyinköpta pärlor.

 

Ibland tänker jag att jag inte är klok som utmanar mig själv på det omöjliga och min man skulle nog instämma i att det inte är klokt och skulle nog gärna hindra mig men när jag har bestämt mig är han ändå så snäll att han följer med ut i strömmen.

 

I onsdags for vi till Malmö, när vi kom ut på flyget frågar de om vi är vi, så jag kände mig som en VIP person. De fixade liggplats på en gång för det fanns plats. Jag får hjälp ut till planet o tur är det, för den gångsträckan har jag inte, sen åker man hiss till planet  och så in och lägga sig.

I Stockholm är det snabbyte och där hämtar en transportbil oss, när vi kom in på planet hade de bokart rad ett men där går ej armstöden fälla ner men då var det ngr snälla mänskor på rad två som kunde  tänka sig o byta så då fick jag också ligga. Tack gode Gud.

 

Väl framme i Malmö så mötte en trevlig taxichaufför och resan till dottern gick jättebra. Kändes underbart se henne igen och mötas av henens goa varma kramar. Hon har så trevligt hyresfolk så vi känner oss så välkomna. Vi fikade lite o sen var det med spänning att se om jag lyckades ta mig uppför trappan och Med Guds hjälp gick det.  Sen fick jag inte gå ner förrän på fredag men det gick bra. Jag låg o vilade o läste under dagen då hon var på skolan. Vi åt mormors palt  och sen kom dotterns  kille o en kompis o vi firade M kommande 25 årsdag.

 

På fredan for vi till Lund på pärlkursen. Fick bra handikapprum. Många nya ansikten o en del gamla bekanta. De var jätteglada se mig o jag dom, Vi fick så fint välkomnande och trevligt bordssällskap. Kursansvariga har gåva att vilja fixa det så bra som möjligt för mig o det är aldrig något som är för besvärligt Det är inte alla kurser jag varit på i andra sammanhang där jag mött så mycket kärlek o omtanke

 

Jag orkade inte så mycket denna gång, låg o försökte sy ett pärlarmband , var på två workshop men det orkade jag inte riktigt med. Det trista var att på den ena hade ledaren räknat fel på hur mkt pärlor man behövde så mina tog slut o fanns inte att köpa där. Snopet.

 

Hade många trevliga  samtal, en del djupare än andra. Flera sa att jag var sån bra lyssnare  och det är ju kul om jag kan betyda  något för andra.

 

På ett sätt kändes det ju väldigt märkligt att komma dit och veta att det på något sätt är på övertid jag lever o ändå är jag så trygg nu i att jag överlevde.

 

Hade rätt jobbigt med magen o maten. Men värst var natten mot söndagen då jag fick såna fruktansvärda smärtor i knäna, tolkar det som att jag har inga muskler o då går jag  mer på lederna, inga värktabletter hjälpte.  Jag visst inte hur jag skulle hålla benen i sängen för smärtan var helvetisk.

Först när jag sen på morgonen kunde börja belasta igen lättade det.

 

Söndag gjorde jag inget  bara låg  tills vi skull åka tillbaka till Malmö.

Först hade vi tänkt åka till kyrkan men sen uteslöt jag det för smärtan. Man då vi kom till Malmö tyckte jag ändå att det skulle vara kul då gudstjänsten skulle var på Dotterns skola så då skulle jag få se skolan, kyrkan o där hon jobbar. Vi laddade upp med en massa tjocka kuddar att lägga på bänken o så for vi o det gick bra.

 

När vi kom hem så var A o M o handlade lite mat.

 

Fort går en helg men lyckan är att dottern ska jobba här i sommar så då får vi mycket tid ihop.

 

Nu är det tid för henne att packa för Tanzaniaresan.

 

Vi for i morse o var hemma mitt i dan men jag har varit så slut o illamående i dag.

 

Imorgon är det dags för skelett scint och för ny datortomografi. Tänk om Gud ändå kunde ha tagit bort all cancer o det vore helt rent.

 

Dagens tanke: Låt kärleken blomma i ditt hjärta

Kaosartad hemgång

Allmänt, Guds omsorg, biverkningar Permalink2

Fredag den 13 mars 2015

 

Så var dagen kommen att lämna den trygga miljön och platsen där jag återfått livet för att åka hem och konfronteras med livet och vardagen.

 

Fotvårdaren kom på morgonen och fixade mina fötter, och det behövdes verkligen Det hade vuxit in igen under naglarna och det gjorde så ont när hon la in kompress under naglarna för lyfta dem

 

Fick så tråkigt besked att AM var sjuk så jag hade ingen assistent som kunde ta emot mig. Varför ska det klattra när jag är så svag? Och skapa stress hon mannen hur det ska gå

 

Ny undersköterska hjälpte mig att packa, BL som kom förb gjorde också ett handtag

 

Så kom läkaren och hade fått fel tid för min utskrivning  så där stod taxin och jag var inte utskriven. Kaos.

Men taxin kunde inte vänta så maken skulle få komma upp o hämta mina papper o recepten. Kändes konstigt att det blev så konstigt eftersom doktor J o jag haft en så bra kontakt med långa samtal varje gång och nu vart det raketfart.

 

Så kom jag hem

Bara att ta sig in var tungt. Vad ingen av oss tänkt på var att jag hade behövt mobiliseras på sjukhuset o gå lite grand, resa mig från lägre höjder  etc  för nu fick jag såna fruktansvärda smärtor i ryggen av att allt var för lågt jmf med sjukhuset.

 

Jag grät av smärtan för den var helvetisk. Och inget kunde jag göra själv, totalt beroende av maken o sonen.

 

Vi fick en ass i 1,5 timmer som skulle laga maten men det funkade inte bra, den var ej klar när vi skulle äta utan vi kom på att IL varit hit med mat dagen innan till A o A så då fick vi värma på det, Ass maten behövde  en timme till i ugn och jag hade inte ätit ngt på hela dagen eftersom sjukhuset slarvat bort min lunch igen.

Dessutom blev jag så totalt slut att informera henne den tiden  att  det kan ingen ana.

 

Flyttade så småningom in till sängen med hjälp och där låg jag-

 

Ingen av oss hade anat hur svårt det skulle bli att komma hem o hur totalt hjälpbehövande jag var. Det kändes som jag behövt vara på ett sjukhem för rehabiliteras ngr dar i övergången.

 

Så glädjen att komma hem försvann på något sätt. Det roliga var att K o Peo kom o uppvaktade mig på lördagen så vi fick lite besök utifrån och vi fick be ihop  men eljest var det alldeles tyst, inga vänner ringde, inga hälsade på utan vi var hänvisade till varann och mitt stora behov av hjälp. Mamma ringde förståss.

 Inte blev det bättre av att jag behövde väcka make och son minst två ggr varje natt för att jag behövde kämpa mig upp på hinken och tömma magen,

 

Jag ville ju vara en glad o tacksam person som gladdes över livet när jag fick komma hem o så kändes det så förtvivlat. Får man tänka så när man ska vara tacksam över att man överlevt?

 

Sen tror jag att den djävulska smärtan också var knäckande för alla, jag brukar kunna bita ihop och  avleda tankarna men det gick inte. Var bara lessen

 

Äntligen var helgen över oxh jag bars av  hoppet att AM skulle komma men hon hade fått en rejäl influensa så det vart vikarien igen. Jag försökte få henna att packa upp en del av mina kassar o placera på rätt plats men det är svårt vara vikarie och själv var jag dösstrött av bara fyra timmars sömn o att orka vara på alerten o säga var allt skulle vara.

Ringde sjukgymnasten o fick ett träningsprogram att göra i sängen. Och då tänker jag varför fick jag inte det på sjukhuset redan? Varför kollade ingen upp hur jag hade det hemma, varför kom ingen kurator?

Ska man som sjuk orka tänka på allt o komma på sin egen rehabilitering? Så var det inte när jag jobbade.

 

Min duktige Son bakade till avdelningen som tack för min vårdtid och maken körde upp det på tisdagen

 

Tisdag fanns ingen assistent att tillgå så då var sonen ledig o kunde hoppa in. Han var jätteduktig som ass. Och nu fick jag äntligen tomaterna sådda. Han gjorde en jättegod kötfärssås till middag är så kul se att han har idéer i köket.

Nu vågade jag somna en stund då jag var trygg med honom.

 

Onsdag hade jag två vikarier! Jag sa till morgonens  ass att det var nå fel med huden på min rygg för det sved, tryckte o brände men hon kunde inte se nåra fel.

På kvällen kom grannen in o  pratade bort en stund. Skönt.

 

Så på torsdag kom Am tillbaka. Vilken befrielse. Då upptäcker hon att jag fått trycksår på ryggen precis där jag påpekat på onsdagen o det hade gått ett rejält hål där, så ont. Huden är så skör överallt o när jag ligger så blir det värre.

Har börjat tappa huden igen på händerna  men inte lika stora sjok som när jag var på sjukhuset,

 

 Nu röjde vi resten av alla kassar, hon vattnade blommorna. Dammade där det var värst för mig och jag bara njöt av att ha henne tillbaka.

 

AHS kom för att ta prover men min port vägrade fungera hon stack även i armarna vilket är omöjlgt o det insåg även hon Så nu måste någon ny komma imorgon och hoppas att det går-

 

För kvällen hade jag länge haft ett mål och det var att få höra Tomas Sjödin på kyrkan. Inte för att jag visste hur jag skulle orka från bilen in i kyrkan men vi bestämde att åka tidigt så jag kunde lägga mig utan att prata och sen vänta till de flesta gått hem så jag kunde gå ut utan att frestas stå o prata med någon. De som ville prata fick komma fram till mig. Tomas är bara för bra, han talade bla annat om att släppa en massa måsten o göra mer av roliga måsten, om att ha en dag som vilodag

 

På fredag kom AHS tillbaka och nu fungerade porten hon hade sprutat in så mkt koksalt igår att den öppnats till idag Skönt att det funkade så jag slapp fara upp på sjukhuset

 

Fick kallelser till rtg o naturligtvis hade jag fått båda på måndag innan vi är hemma med flyget och nu var det försent att ringa så det får bli på måndag jag ringer

 

Min mamma med syster o make skulle komma idag så det blev  mycket att göra .

Paltfläsk skulle hackas så det var förberett för lördagens paltkokning

Och så skulle vi försöka att tvätta mitt hår hur jag nu skulle orka böja huvudet för en snabbtvättning. Ja det var bara bita ihop för håret måste tvättas.

 

Roligt att se familjen igen och samtidigt så ligger tanken där, så nära det var att jag inte fått göra det, så underbart god Gud är som lät mig komma tillbaka till livet  även om det är en kamp nu.

Att gå med rollator inne är ovant och nu var vi två som konkurrerade om platsen med rollatorerna  då mamma har en lika dan och inte heller kan gå utan

 

På lördag blev det paltkokning och lite sömnad och prat om gamla minnen..

 

Sov lite bättre.

 

På söndag så var jag vaken tidigt så jag grattade mamma på sängen med kaka och ljus sen maken tagit up mig.

Mitt idan kom så syster, svåger, syskonbarn, maken o så lilla Amanda den nyfödda som nu är 1 månad och som jag fick se för först ggn. Så gudlomligt söt.

 

Vi sjöng för mamma,hon fick presenter, B hade gjort en kaka ,G  en och så sonen rutor och så hade jag matbröd  o mamma bullar så det blev ett riktigt festligt fika

 

Så uppvaktade vi Amanda men presenter o sen fick hon ligga i mitt knä flera  ggr o på slutet skrattade o skrattade hon åt gammelmormors prat med henne.

 

Så var denna dag över o de åkte till Strömsund.

Sen kände jag hur trött jag verkligen var  men för trött för att somna

 

Måndag dvs igår var jag som en trasa, så slut att jag helst ville gråta av utmattning.

Insåg att jag glömt byta smärtplåster så jag hade varit utan smärtlindring i två dar  så det bättrade inte på det hela

 

Hade bönegruppen på kvällen först visste jag inte hur jag skulle kunna hitta ngn krafter men det  gick till slut o jag var piggar när de for än där de kom.

 

Igår tisdag mått lite bättre trots att jag bara sovit 4 timmar för jag vakande kl 4 av magvärken o sen gick det inte somna om. Men nu funkar smärtplåstret och jag somnade en stund på eftermiddan och det behövdes verkligen

 

Fast jag egentligen inte orkar så tänker jag åka på pärrträffen i Lund, så imorgon åker vi till Malmö till dottern o vilar två dar innan vi far vidare. Det har varit min morot dessa veckor att bli så pass bra att jag tar mig iväg

 

Måendemässigt hade en vecka till varit bättre men jag är inne på att det är okey om jag inget orkar göra,  då kan jag prata o jag får umgås med dottern, det är nog att det är ett ombyte av miljö och det är friskt o jag lever

 

Så vi har packat pärlor idag, har säkert med allt för mycket men jag ville inte komma på att det jag behöver är hemma om jag nu orkar göra något.

 

Så nu behöver vi förbön för resan och framför allt att jag får ligga på planet

 

Dagens tanke :Lev idag som om det vore den sista men med blicken riktad framåt så du kan glädjas åt din morgondag om du får upplev den

Till top