ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Tidens gång och Totalt orkeslös

Allmänt, andligt, biverkningar Permalink3
Lördag den 7 februari 2015

 

Sov oroligt hela natten men mycket mardrömmar men orkade inte vakna. När jag äntligen slog upp ögonen var kl 11 o maken undrade om jag levde.

 

Fullständigt slut i hela kroppen och fel med medicinering o mat.

 

Maken fick upp mig o jag tväråt frukost för kunna ta medicinerna men fick sen blodsockerfall fast jag hade hyfsat sockervärde. Andfådd o känner mig som jag gått genom en mangel där varje muskel är hoptryckt och inte ryms.

Jag som kände mig så mkt mer levande igår åtminstone halva dagen, känner mig så förstörd nu

 

Ute skiner solen så vackert o jag hade hoppats på att kunna gå några meter med sparken men jag tar mig knappt mellan rummen idag.

 

Hoppas verkligen jag är bättre i morgon för då vill jag till Kyrkan då I vår ungdomspastor ska välkomnas o sonen ska vara med vid förbönen.

 

Undrar vad det är i kroppen som slår så fel? Eller är det att jag tog ut mig i går kväll som kommer efter idag?

 

 När dagarna är så här blir det så tydligt för mig att just idag kommer aldrig tillbaka

 

 Dagen har på något sätt gått förlorad för evigt och har i bästa fall skapat något för morgondagen. Det kan bli någon sorts plattform att bygga vidare livet på. Att fortsätta det som påbörjades för länge sen.

 

Men förlorad tid vad gör man med den och kan man göra något med den och ska man göra något åt att inte få förlorad tid?

 

Och vad är förlorad tid? Kan jag bedöma vad som är förlorad tid?

Det är så lätt att tänka att mitt liv blir så fyllt av förlorad tid för att jag inte orkar, att timmarna bara rinner bort utan något skapande, och då blir slutändan något kravfyllt då det inte ens finns plats kvar för vilan.

 

Så hur hittar jag balansen mellan att tiden försvinner, att dagen idag snart är borta och att det inte blev något konstruktivt av idag och att kunna möta morgondagen med en frid att det var okey att det inte blev något synligt av gårdagen, att jag får ha frid ändå?

 

Är det bara för att jag lever ett liv där det tydligare slutet är mer påtagligt än innan?

Hur tänker du som läser?

 

Somnade en stund ikväll men känner mig inge bättre för det

 

Maken hade köpt semlor för att muntra upp mig. Det var gott

 

Dagens tanke:

"När förmiddagen börjar lida mot sitt slut och du känner dig lite nere ska du inte oroa dig, du är förmodligen bara lite klockan-elvig." - Nalle Puh
 
 
 
 

Kliar ihjäl mig

Allmänt, Guds omsorg, andligt, biverkningar Permalink7

Tisdag den 3 februari 2015

 

Sov fyra timmar i natt, var ju en cortisonnatt så jag kom aldrig till ro. Tog till sist pronaxen för värken i lederna.

 

Så var det dags att börja med cellgiftet. Tog mina fem första tabletter efter frukosten, man ska ta dem inom en halvtimme sen man ätit. Jag bad för varje tablett jag tog att det ska ha bra effekt utan biverkningar

 

På förmiddan kom verksamhetschefen o skulle ha lite papper påskrivna och jag fick en trädgårdstidning

 

Hjälpt dottern lite grand på eftermiddan via telefon.

 

Sen började en helvetisk klåda. Det kliar inuti kroppen så jag tror jag brinner upp, ssk innanför alla operationsärr och bröstkorgen. Tog till slut en tavegyl men ingen lindring-

Utanpå kroppen fryser jag.

Vet inte om det är cortisonet som gör det eller om det är kombinationen med cellgiftet. Jag har haft vissa såna här besvär förr av cortisonet men inte lika häftigt. Önskar jag haft en rotborste att klia med innan för huden. Dessutom har mina vätskedrivande inte funkat så bra och svullnaden gör inte klådan mindre

 

Goda doktorsvännen ringde o tyckte jag skulle öka sarotenet ikväll o inte ta cortisonet och mår jag inte bättre imorgon ringer jag onkologen.

 

Har tagit min andra dos cellgift ikväll o känner visst tryck över bröstet men vet inte om det är en anspänning av all klåda oro mm.

 

Hoppas få somna i natt.

 

Mamma gav mig ett bibelord ikväll om att Gud ska gå framför mig och krossa kopparportarna och jämna vägen så nu hoppas jag han gör det i natt.

Magen har varit lugn idag så något att tacka för finns det. Men be för mig att jag inte tappar modet av klådan

 

Dagens tanke: I med och motgång får jag förtrösta på Gud

Hela vägen går han med mig

Allmänt, andligt, biverkningar Permalink6
 
 
Måndag den 26 januari 2015

 

Försöker samla ihop mig till att skriva men är så trött att tankarna flyger iväg. Zometan gav mig mycket biverkningar. Feberfrossan har lagt sig men lederna värker, och när jag försöker gå ner på knä så känns det som att jag hade stora bölder till knän, det är som att jag inte ryms i mina ben.

Sen slog den sig även på magen så jag inte får behålla det jag äter. Tackar Gud att vi har inomhustoalett. Tänk att gå 20 ggr ut i snömodd och sätta sig på ett kallt utedass som man gjorde förr. Så jag tackar Gud istället fast jag klagar över värken i magen .

 

Gårdagen blev bra mitt i alltihop. Var på kyrkan och texterna handlade om hur Jesus skapar tro och botade en officers tjänare till och med på håll. Visst borde han kunna göra under även i min kropp med alla som ber? Det var en bra predikan av kh K

 

Vår gudstjänstledare S bad  en medkännande förbön för mig och oss o  det kändes verkligen att Gud var där. Sen avslutades gudstjänsten med sången Hela vägen går han med mig. Vet att min mamma sagt att hon vill ha den på sin begravning och den är verkligen fantastisk.

 

För det är ju så att fast jag känner det så tungt nu och att Gud är långt borta och jag har tusen frågor och även tidvis är arg på honom så vet jag  under allt det där att Hela vägen går han med mig, inte bara de ljusa glada dagarna utan de mörkaste dagarna då när jag inte känner hans närvaro finns han kanske ännu närmare än jag förstår. Kanske är det så att han just då  bär mig fast jag tror att jag stapplar fram i min egen kraft. Kanske är han närmast när han lyfter upp mig och ändå ger mig en glimt av framtiden.

 

Efter gudstjänsten kom flera o pratade med mig, bla KH K, S o systerdotter och G o S. På kyrkkaffet kom goda vännen K och fikade med mig och delade min sorg. Ho har ju också liknande erfarenheter och det skapar ett speciellt band mellan oss. Hon var så gullig o sa att jag är som en storasyster för henne  och det värmde mitt hjärta.

 

Sen hade vi träff för Tanzaniaresan. Är så glad att jag får vara dotterns representant på dem för på det sättet får ju även jag en inblick i vad de ska få vara med om.

 

Sen kom M o NG förbi och vi fick en trevlig stund och fick vägen berätta för dom om livets tråkiga  vägsväng.

 

Hade svår att somna i natt, många scener spelades upp inför mina ögon Sen vaknade jag tidigt för magen värkte.

 

Idag fick jag kallelse till hjärtultraljud imorgon och läkarbesök på torsdag. skönt att något händer. Men tänkte när jag fick den, att de litar verkligen på postverket, tänk om kallelsen inte kommit idag då hade jag missat morgondagen.

De borde ringa o meddela såna gånger då det är kort varsel

 

TA ringde idag, och vi pratade om mötet i lördags där vi båda hade så positiva upplevelser.

 

Sov efter maten och tur var det för eljest hade jag aldrig orkat med bönegruppen i kväll. Hade ändrat plats så vi skulle vara här med tanke på min mage.

M hade med go fika men jag vågade knappt

 

Dagens tanke: Just idag kommer aldrig tillbaka så gör något bra av d

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top