ruach

Ruach är hebreiska och betyder både ande och vind och det är vårt varumärke på våra smycken. Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus. Vi vill att våra smycken ska vara som en livgivande vind och jag ber för dem när jag gör dem och hoppas att det ska följa välsignelser med när man bär dem. Numera handlar min blogg mest om hur det är att leva med och överleva bröstcancer, lungcancer och hjärncancer.

Förlorad livsglädje

Allmänt Permalink15
Onsdag 26e augusti 2015
 
Mamma är väldigt förvirrad då hon halvsover mest hela tiden. Jag hoppas att allting blivit rätt nu då vi tillsammans försökt lista ut vad det är hon vill säga. Vissa saker kanske är i fel ordning men det förändrar inte poängen.
---
 
Inte trodde jag att mitt liv skulle bli såhär. När jag vaknade igårmorse bar benen mig inte överhuvudtaget. Att klä mig var en enorm ansträngning. Maken min släpade mig till köksbordet och fick i mig lite frukost, men när jag tagit min medicin insåg vi att det inte skulle bli något personalmöte med assistenterna eftersom jag kände mig så dålig.
Min make ville ringa ambulansen, men jag ville inte det. Dock insåg jag att jag inte orkade något och att min andning var svår. Jag accepterade att ringa till onkologavdelningen och de sa att jag skulle komma på en gång. För jag fick inte tillräckligt med syre i mig. A fick bära mig till bilen. När vi kom till sjukhuset fick han tag i en rullstol och skjutsade upp mig på behandlingsavdelningen, där jag genast blev lagd i en säng och fick mediciner. De tog prover och gav mig en syremask, och andningen blev lättare.
 
Sen kördes jag upp på plan fyra på onkologen och fick ett rum och en säng. Efter det tog de fler prover. Man såg att mitt blodtryck var 84/60, och att syresättningen var väldigt låg så jag fick ännu mera syrgastillförsel. När jag pratar så sjunker mitt blodtryck direkt, så ansträngande är det. Efter några timmar kom en av mina bästa vänner som hade jour och förklarade vad som skulle hända med mig. Bland annat gjordes det en angiografi och där visade det sig att jag fått blodproppar i lungorna. Jag fick därför en spruta mot infektionen (som troligtvis orsakat blodpropparna?) och en annan spruta som skulle göra blodet tunnare. Vi har även beslutat att jag inte ska komma hem förrän vi löst assistentfrågan hemma och att jag är frisk.
 
Sedan dess har jag sovit mest hela tiden. Dag är som natt, natt är som dag. Det har varit så i flera veckor men ännu mera nu. Idag så har jag sovit hela dagen. Jag har jättesvårt att äta någonting bland annat eftersom jag måste ha syrgas och att antibiotikan tar bort all min aptit. Min magsäck har blivit mindre och mindre, och jag har inte varit sugen på mat på flera veckor. Idag har jag ätit fyra små köttbitar, en halv banan och druckit ett halvt glas juice. Jag sover samtidigt som jag dikterar för A. Jag befinner mig någonstans i dvalans land. Jag får sju liter syrgas. Jag är fullständigt utmattad, och har gått ner ytterligare tre kilo. Det enda positiva är att alla är snälla. 
 
Att vara såhär slut ger ingen riktig glädje på jorden. Det känns lite som att jag håller på att tappa livsglädjen. Jag saknar den. Inatt drömde jag att Jesus satt på en stol och grät över oss. Jag önskar att ni fortsätter be för mig så jag blir frisk. Just nu är jag rädd för att jag inte ska somna ikväll, för att jag sovit hela dagen. Så det får ni också gärna be för. Det enda som är tur är väl att det här inte hände medan vi var i Grekland.
 
De här verserna strök jag under i min bibel inte så länge efter att jag fått bröstcancer första gången.
 Klagovisorna 3:21-23
Detta tar jag till hjärtat,
därför har jag hopp:
Herrens nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
Den är var morgon ny,
ja, stor är din trofasthet.
 
 

Att vilja är inte samma sak som att kunna

Allmänt Permalink7
Söndag 23:e augusti
 
Att vilja är inte samma sak som att kunna. Hela helgen har varit jobbig. Det är så mycket som jag velat göra men inte kunnat. Att inte kunna ta sig ur sängen själv, att behöva ropa på hjälp för varenda liten grej, antingen det gäller en penna, tidning eller mobilen. Ibland kan jag inte ens flytta mig i sängen själv. Det här är alla grejer som friska människor inte behöver tänka på. Allt detta knäcker mitt humör (och ibland familjens). Det är jobbigt att känna sig totalt utlämnad åt familjen. Vi inser också att vi måste få mera hjälp, anställa en till assistent.. För familjen (maken och sonen) orkar inte längre. 
 
Men mitt i allt det tråkiga, kom en ljusets ängel. Det vill säga, en god vän som kom med en köttgryta. Så nu har vi mat för flera dagar framöver. 
 
Min infekterade arm känns något bättre. Men fortfarande klarar den ingen belastning. Jag är väldigt trött på grund av antibiotikan (heracilin) som jag äter. Därför sover jag hela tiden. Det enda jag orkar är (med hjälp) flytta mig från sovrum till vardagsrum, till kök - men jag blir helt slut av det och det tar flera timmar innan jag orkar flytta mig igen. Det känns väldigt tråkigt att jag inte orkar ta mig runt eftersom jag gjort så många framsteg i Grekland..
 
Nu känns det som det bara går utför. Jag vill ju så gärna kunna klara mig själv. Så be gärna till Gud att jag får lite mera ork och att familjen också orkar med situationen.
 
Dagens positiva
Den grillade maten vi åt idag blev väldigt gott
 
Dagens tanke
Vad tänker du på när du hör att sommaren är sol, vind och vatten?

en ljuvlig resa en Guds gåva

Allmänt Permalink5

Torsdag den 19 aug 2015-08-19 Jag hoppas att ni inte gett upp att följa min blogg även om det varit skralt med inlägg men jag har inte orkat . Livet har varit spännande in i det sista. Skulle vi komma iväg till Kreta. Minns knappt vad vi skrev men blir det repetition får ni ta det.

 

På onsdagkväll flög vi ner till Stockholm och med Guds hjälp fick jag ligga och de andra sittplatser. Det komiska är att jag fick fick behålla en sax i hanbagaget änd NER TILL kreta. Resan gick jättebra. A fick lyfta och bära mig från sätena för att jag skulla klara toan men det gick. På Kretas flygplats var det ett ett förskräcligt ståhej kring bagaget för ingen visste var det skulle hämtas ut. Utan A och rullstol hade jag aldrig fixat det.

 

MEN Så SMÅNINGOM var vi på väg till bussen och en mycket otrevlig chaufför som inte ville hjälpa mig upp på bussen. Steget var så högt. Hela han var otrevlig. Väl på njöt vi av att vara där och tackade Gud att allt gått så bra.

Så kom vi till Rose Hotel på Kreta och glada Kicki som undrade vad som hänt. Vi fick bra rum både A och A och M och jag. Hon bjöd på frukt eller nybakat bröd varje dag, så rart. Snabbt tog vi oss ner i bassängen som hade en mycket bättre badkant än i fjol. Så smög jag runt försiktigt och kände om vattnet bet o det gjorde det. Å vad jag njöt, ni kan inte ana hur det kändes. Benen gick att röra även om de kändes som förlamade. Sen bäddade A åt mig under parasoll för ingen del av mig fick var i sol. In och sov en lång stund då jag kände mig förvirrad när jag vaknade. Ut under parasollen och fick flyta på madrass med barnens hjälp.

 

Sen in o fick hjälp att klä mig inför att äta ute och rullstolspromenaden dit. Det är verkligen smala ?? men värst var toaletterna. De var så låga att jag hade inte en chans komma upp eller ner, så A fick lyfta mig hela tiden och det gick knappt ändå. Så nu har han sett varenda toa på Kreta och jag slutade dricka för att det var så jobbigt att gå på toa. De två första dagarna regnade det, men det gick över.

 

På Söndagen fick vi en varm överraskning då Catarina Nilsson och hennes döttrar dök upp och hälsade på. Det var så kul få träffa dom i lugn miljö och lära känna dom lite mer.

 

På första stället åt vi kött, grönaker och potatis. Jag åt lite av familjens mat då jag inte orkade en hel portion. Sen får man alltid färsk frukt där som efterrätt. Varje morgon tog dottern och maken ett dopp i havet innan de väckte mig med kaffe . Efter ett tag hade de fått upp mig, sen åt vi frukost på vår balkong. Så ut till poolen, men nu hade jag fått en uppenbarelse att jag inte kunde sitta i rullstolen så mkt för då skule jag tappa all muskelsyrka, utan jag måste gå på benen mer. Så jag vägrade at lyssna på maken utan tvingade dem att lyssna. Så jag gick från trappen vid poolen ner i vattnet och med att hålla handen gick det bättre. Så upp och vila. Jag tog alla chanser att få ligga ute även om jag somnade ute. Det var alltid någon hos mig för jag kunde ej lämnas ensam.

 

Vi lagade mat på den lilla plattan som fanns och det gick bra. En morgon kom M o A och sa att att de hade en överraskning till mig –då skulle de boka en taxi till Chania på kvällen, så jag skulle få komma ut och det lät jättebra och jag blev så glad. Det funkade jättebra, jag hittade en jättfin duk som var så snygg, A hittade en tröja. Vi åt och njöt av god mat. Resan gick så bra. Dagen var härlig. När vi kom hem var det grekisk afton, men vi var lätt glada att vi inte varit med för det var ej vår musiksmak.

 

Under dagen hade vi lärt känna en familj där mannen visade sig vara släkt med mannen i M's kyrka p och där han även skulle jubba halvtid i den kyrkan, så det var ju kul. Världen är liten och de var så trevliga. Så kom sista dagen. Så vemodigt att inte få vara kvar, men så tacksamt över allt vi fått vara med om och att allt gått så bra. På kvällen fick jag sådana magsmärtor så vi fick rusa ut ur restaurangen, men vi hade ej hunnit beställa och med 3 dimor så vände det om i magen och jag började må bättre. Efter att barnen sett vad priserna var på den restaurangen vi tänkt gå på (väldigt höga), så bestämde vi oss för att inte äta där utan gick till en annan restaurang. Vi hade sån fin samtalsstund hela familjen där vi pratade igenom vår familjesisutation och hur vi mådde och hade det ihop.

 

Vi packade och bad och kände verkligen hur vi hörde ihop. Familjen tog ett gemensamt morgondopp innan vi tog oss ut till bussen. Sa hejdå till alla. Tackade Gud för en underbar resa. Sen började bekymren med bussen och flygen. När vi kom till flygplatsen så fick vi ingen hjälp, där var det 3 timmars väntetid, på planet, då fick vi vänta på det trånga planet, maken hade ingenstans att sitta. Sen åskade det i 3 timmar. Väl hemma fick jag sån värk i vänster armbåge att jag G rät. Tillbringade hela dagen på sjukhuset. Visade sig vara en inflammation och har fått penincillin. Hade sänka på 172, så inte underligt jag hade ont. Skriver när jag orkar, har fått stavningshjälp nu.

Dagens tanke: i nöden prövas hjälpen

Till top