ruach

Måndag den  28 september 2

Ja detta är den värsta dagen av smärta som jag ej kan påverka på ngt sätt. Jag har så ont på vissa onämnbara ställen at jag inte kan röra mig. Dessutom  har jag sån ryggsmärta av fallet igår med utstrålning i v ben. Kom ej runt i sängen utan assistens hjälp. Varit tvungen att gå m kkp inne för ta mig från säng till toa och det behöver jag normalt inte..

Hela mitt humör sjunker av att smärtan äter upp mig.

Till sist ringde jag onkologen o sa hur dålig jag var. Inte lång stund senare hade de ordnat fram en medicin och jag blev så glad . Men när A hämtat den visade det sig att den skulle tas vid sänggåendet och hållas kvar i kroppen under natten. Så där försvann hoppet om akut smärtlindring.

Idag faller en massa hår. Kunde ej låta bli gråta där jag stod på toan men handen full av hår.

Jag vet ju med mitt förstånd att detta sker men känslan hänger ej med. Den säger jag vill ha kvar mitt fina hår och så står jag där med tofs efter tofs. Trodde på ngt vis man skulle känna när håret lossnar men det bara ligger där som ett dött kapital obrukbart i fortsättningen. Jag skulle kunna spara det för minnet av det, men jag slänger det i förtvivlan, det har gjort sitt.

När ska jag få det så långt igen? Jag kommer vara ålderpensionär innan det vuxit ut och då kanske jag inte vill ha det så långt?

När kvällen kom var jag bara tvungen ge upp tanken på fara på bönegruppen, jag kunde ej röra mig för smärtan o knappt behärska mina tårar.

Började få frossbrytningar. Tog på mig 3 koftor och 3 filtar och frös så jag skakade. Tänkte att det var av smärtan och tog Alvedon . Det positiva med alvedonet var att min smärta minskade en gnutta så jag orkade gå på toan och stötta Andreas lite med skoljobbet.

Sen började jag frysa rejält, och då först tänkte jag tanken, att jag hade feber och mkt riktigt 38,8. Ringde onkologen och det blev inläggning mitt i natten