Själens livboj
Tisdag den 1 september 2009
Jag ropade visst hej innan jag var över bäcken. Min feber vill ej släppa helt, men jag tröstar mig med att jag åtminstone är mkt bättre men 38 är dock feber så nu tror jag vi behöver en bönekampanj för
nu är allt på gång. Har nog kännt lite att så länge man ej fått tider så länge kan man blunda lite ,men nu har jag alla tider.
Nästa vecka blir det blodprovstagning, skelettscint, lung rtg, muca scint, ekg ,träff med onkolog doktorn och den 14 sept börjar jag få cellgiften
Det är gruvensamt måste jag säga. Jag är rädd at jag inte ska orka vara stark.
Vi pratade rätt mkt om det hos kuratorn idag Behöver man veta alla biverkningar? Är det fegt att inte läsa allt som skrivs om alla ca behandlingar?
Samtalet uppkom av att jag under går natten när jag inte kunde sova för smärtan läste lite ca bloggar(försökte få veta om nån hade samma smärta som jag i armen) och dom människorna verkade ha sån koll på alla ca former, behandlingar o olika sorters biverkan och jag har inte känt ngt behov av att veta allt än.
Inte så jag stoppar huvudet i sanden men jag har på ngt sätt nöjt mig med att veta att jag har cancer och jag får veta det jag behöver och min ork vill jag använda till att tänka på hur jag ska klara av kampen och få behålla min glädje o mitt humör. När jag läste detta, så tänkte jag är det något fel på mig som ej gjort så här o kollat allt? Normalt är jag den som vill ha fakta och vara förberedd . Så då tänkte jag att jag kanske måste ta tag i detta. Då var kl 01 på natten och så sökte jag på den ena medicinen jag ska ha och såg mest negativa biverkningar och då drabbades jag av rädsla.
Är det så här jag vill ha det på nätterna? Ligga o vara rädd för än det ena än det andra?
Och jag började tänka på min kusin som dog för 3 år sen i äggstocks o livmodercancer o hennes mamma, min moster som dog i bröstcancer, och på hur litet min kusin ville prata om sin ca. Det var så mkt frågor jag kände att jag velat ställa till henne, hur hade hon upplevt att få peruk, att tappa håret, hur kändes avklädandet när kroppen blev sämre och sämre? Men de ville ej prata då och jag ville ej tränga mig på. Men nu ångrar jag att jag ändå ej försökte mer.
Det var skönt att få prata med kuratorn och hon sa att det kanske var själens livboj att ta en sak i taget som jag gjort.
Det kändes så befriande. Jag gillar orden själens livboj
Var inne o tömde lymfvätska idag o pratade om min onda arm, det händer att det blir så här o att man knappt kan nudda underlaget med huden för det gör så ont. Men värst är att det känns som någon skickar nålar genom hela armen på mig även där jag ej har känsel. Dessutom var det min stödarm då jag har tennisarm i den andra som nu måste överansträngas igen just när den började bli bättre
