ruach

Idag är det ett år sen jag fick bekräftat att jag hade fått igen min bröstcancer. Min läkare ringde och sa det på telefon och sa att de måste ta bort hela bröstet denna gång. Som alltid kunde jag bevara lugnet just då i samtalet men sen kom det

Minns min skräck, min förtvivlan, min ensamhet och utsatthet , min rädsla för att  jag skulle förlora allt det jag älskade, att inte få leva med barn make och övrig släkt o vänner, att inte få leva med i årstidernas växlingar, att inte veta , att inte veta hur mkt smärta jag skulle orka med, hur mkt förluster det skulle innebära, hur mkt inre ensamhet o tårar, hur mkt gudsövergivenhet, hur mkt tro eller brist på tro, hur mycket  fasa skulle det vara  över att förlora en kroppsdel och att förlora sitt hår?

Och hur skulle det gå för mina barn, min man, min familj, de som tvingades leva nära mig, de som inte heller valt denna utsatta situation?

Och var var Gud? Han som lovat att bära mig och leda mig och tänkte gott för mig?

Skulle min tro hålla eller skulle jag leva i anklagelse mot Gud?

Skulle jag bli fråntagen allt jag tyckte var roligt för att all ork skulle försvinna?

Den dagen var bara så fylld av förtvivlan. Först visste jag, sen hittade min dotter mig storgråtande efter telefonsamtalet och fick veta det på ett drastiskt sätt, sen fick min man veta och efter en vecka eller så fick sonen veta det, sen jag orkat att ta  in det o bearbeta det

Skulle familjen orka, skulle jag orka?  Vi hade på ett sätt inget val.

Men skulle vännerna orka? Skulle de finnas där både praktiskt och själsligt som stöd o medvandrare? De var ju inte tvungna som familjen var

Så har ett år gått, mycket har varit jättejobbigt och är jobbigt, särskilt med alla biverkningar jag drabbats av. Det har varit tårar, ensamhet, förluster och sorg.

MEN det har också varit glädje, tacksamhet för varje ny dag jag fått, småsaker har blivit så värdefulla, jag har fått se Guldkornen eller Gudkornen som jag skrev om igår. Förlusterna har funnits men på något sätt har de fått ett skyddande täcke, de går att leva med.

Familjen har funnits där på olika sätt med hjälp, uppmuntran och omtanke. Släkten, som också plågats, har varit där påtagligt med dagliga telefonsamtal och omtankar och uppmuntran på olika sätt.

Jag har fått nya vänner, en del gamla har jag förlorat eller de kanske inte orkade att vara medvandrare, men de flesta har visat sig var verkliga vänner, vänner att lita på, vänner att luta sitt bröst mot, vänner med stort V, vänner som sett våra praktiska behov, våra själsliga behov. Vänner som verkligen gett av sig själva.

Och så min älskade församling, Vasakyrkan, som verkligen visat sig vara en församling även i nöden med tröst, förböner och glädje över att jag orkat vara med ibland. Alla varma blickar, handslag och kramar, alla som följt mig på bloggen.

Och så Gud . Hur har vår relation varit? Det blev inte mkt av klagan mer än först akut och då  var  det mer som frågor. För jag visst ju innerst inne att utan Gud skulle jag ej fixa detta även om jag var besviken på att jag drabbats återigen och funderade varför just jag. Men jag har inte fastnat där vilket jag är så tacksam för. Jag har fått nåden att kunna se allt jag haft att vara tacksam för. Jag har upplevt att Gud har burit mig och hela familjen, at tallas förböner har hjälpt oss mycket påtagligt

Jag har fyllts av sån glädje över allas omtankar och sett det som ett Guds verk.

Har jag haft enorma Guds upplevelser, kommit närmare Gud, fördjupat mig i Bibelläsning och bön?

Jag önskar att jag kunnat svara ja på den frågan, men jag har ej orkat. Min ork att läsa har varit minimal eftersom jag ej orkat koncentrera mig, typisk biverkan av cellgiftet, även haft svårt koncentrera mig i bönen.

Men också här har jag lärt mig att min tro och relation till Gud, den beror inte på mig , det är inte jag som bär tron utan tron som bär mig, dvs Gud bär mig som ett litet barn ihopkrupen i hans hand..

Jag tror även att Gud använt alla läkare jag mött, som redskap i helandet av mig. Jag vet att Han hört alla böner som betts för mig och jag har känt Jesu närvaro som en underström hela tiden och hur Han använt vänner både de närmaste  och de som är längre ifrån i sin omtanke om mig. Det är många som fått vara Jesu händer under denna tid.

Behandlingen är långt ifrån slut, det är många månader kvar av kamp och oro och smärta  men jag vilar i förvissningen att Han som gått med inte lämnar mig nu heller utan fortsätter gå med mig.

Jag ber att vännerna ska orka gå med ytterligare ett år och att familj och släkt ska finnas vid min och vår sida ännu  ett år.

Dagens tanke:  Blir en psalm som säger allt om detta år:

1.

Hela vägen går han med mig,
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ.
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl,
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl

2.
Hela vägen går han med mig,
hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning,
mättar mig med livets bröd.
Och om hjärtat skulle törsta,
vägen kännas tung och lång.
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång,
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång.

3.
Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom falla ned,
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.