När vi gör oss sårbara växer vi i styrka.
Onsdag den 23 februari 2011
Åter skriver Marcus Birro saker som tar i mig. Hur ofta vågar vi visa oss sårbara för varandra? Egentligen handlar krönikan om att viljan inte är fri men jag fastnade för den här raden ” När vi gör oss sårbara växer vi i styrka”.
Hur ofta vågar vi säga att vi inte orkar, att vi har det tungt? Är det inte så att i det längsta visar vi upp en yta för att vi dels tror att andra inte orkar med att se oss svaga, dels för att vi inte vågar /orkar visa den svaghet vi kämpar med och för att vi är rädda vad som ska hända om jag släpper på ytan? Finns det ngn som tar hand om mig där nere på botten?
Jag går med mycket såna här tankar bla beroende på att jag snart ska predika om den kämpande tron på Vasakyrkan. Det är ett långt födande
Länk till Birros krönika
Hade en jobbig natt. Vaknade av att jag hade så ont i nacken att jag fått migrän. Höll inte på att kunna somna om igen för jag mådde illa av smärtan. Till sist somnade jag men nacken var som ett stelt värkand parti som tog över allt. Massage muskelkräm och panodil blev dagens sätt att överleva. Ute var det så gudomligt vackert idag med gnistrande rimfrost i träden, som ett sagolandskap.
Hade dessutom Gudstjänstutskottet ikväll så det blev mer kräm o panodil. Men som tur är kommer de till mig så jag slipper fara iväg för det vet jag inte om jag fixat. Vi var effektiva kändes det som o H hade med sig gott fika
Sen blev det en sista genomgång av matten med sonen. Hoppas o ber att det ska gå bra på provet, han har verkligen legat i o tränat. Det skulle betyda så mkt för honom .
Dagens tanke: Den som kan skratta där han kunde ha gråtit får tillbaka livslusten.