ruach

Fredag den 29 augusti 2014

 

Fick sova lite bättre vilket jag är tacksam för, men magen satte igång så det blev ett ständigt rusande hela förmiddan till toan

 

Vågade inte ens dricka kaffe och då vet ni som känner mig att det är illa.

 

Idag hade vi personalmöte och skrev under nya avtalen med assistansbolaget jag ska gå över till. Vi blev bjudna på smörgåstårta men jag vågade bara smaka en skinkskiva från garneringen men har resten av tårtan sparad i kylen till imorgon Kanske jag kan äta av den då.

 

Skickade in uppsägningen till Frösunda också och jag tror att det blir bra med nya bolaget. De har väldigt sunda principer både för brukaren och assistenten. Framförallt är de inte ett riskkapitalbolag som investerar i utlandet och ska gå med en massa vinster. Och jag känner till tre av dem som arbetar i bolaget och känner till deras kvaliteter och de ska ha mycket mer egen tid med oss brukare o assistenter. Blir det inte bra har man alltid möjligheten att gå tillbaka

 

Vilat hela dagen för att kanske kunna  fara på Efs konferens i kväll och med rätt mycket piller av olika sorter så gick det

Var en fin mässa där vi möttes av ”Att vi är älskade” som vi  fick  på ett tydligt sätt till oss när  vår distriktsföreståndare K slängde ut en massa lappar o olika stiltryck och färger över oss i kyrklokalen så vi kunde få en lapp med oss hem för att påminna oss att vi är unika och som just unika älskade.

 Sen hade Tin Mörk en fin predikan där hon dels hänvisade till en diktbok som jag tappade titeln på då jag ej orkade anteckna som jag alltid gjorde förr, men sluttiteln var typ ”där du ligger” o det tog ju i mig som just var den enda liggande i lokalen och dessutom längst fram. Och mina tankar gick till att i kyrkan, om någonstans, skall det vara okey att komma precis som man är med eller utan handikapp, med ligg eller sittoplasts eller ståplats utan att ifrågasättas.

Vi är där för att vi är behovets barn och vi är där för att vi är unika i oss själva även om vi inte alltid gör eller uppför oss som andra och vem bestämmer vad som är rätt.

Skäms aldrig för att du kan behöva ligga i en kyrkbänk för att få delta, du har lika stor rätt som alla andra.

 Sen kan man behöva hjälpmedel till sitt liggande som jag gör. Med tjocka dynor och kuddar Och en annan extra viktig hjälp är att ha ngn som bär åt dig.

 

Tyvärr funkar det inta alla gånget. Det är inte bara en gång jag sparkat mina dynor framför mig  när jag gått med kryckor om jag inte haft ngn från familjen med mig. Ibland är det som att folk är så inne i sitt att de inte ser behovet o kan fråga ”ska jag böra åt dig”? En sån fråga skulle uppskattas väldigt mycket såna gånger för ibland orkar jag inte be om hjälp

 

En del har ju behov att vara väldigt självständiga i sitt handikapp men att fråga på ett sätt som inte plockar bort självständigheten tror jag vi alla kan Sen är det upp till den som skulle kunna ha ett behov att säga ja tack eller nej.

Egentligen tror jag vi alla är för dåliga att erbjuda hjälp i vardagen, att våga se andras behov, för behov har vi alla, det kan vara ett lyssnade öra, hjälp med något praktiskt,  eller bara en fråga så man vet att man inte är bortglömd eller att man gör ngt  konkret. Där har vi många gånger under dessa år fått hjälp med tex middagar, fika, bär och det är alltid så uppskattat.

 

Blev så glad när jg i dagens tidning, ja de trä lördag nu, läste om en annan cancersjuk där vännerna ställt upp på ett fantastisk sätt med allt från middagar till hjälp på sjukhus och nu hjälp till en resa. De behövde verkligen det med en pappa som är svårt sjuk och med småbarn. Blir så glad när jag läser sånt om människors omsorg, då är det inte kört för världen när man ser sånt o uppmuntras av hur fina människor det finns.

 

Men jag var ju inne på Tins predikan. Hon tog in flera i kyrkan i en lite synlig tanke. Hon kallade farm barn o vuxna som fick bli tiden från skapelsen och ända in i evigheten där de stod o höll ett rött band. Det var Guds kärlek som gick gn tiden och människor. Sen fick de ett lika långt vitt band som stod för nåden, förlåtelsen. Den gick också hela vägen från skapelsen och in i evigheten. Hur mkr ondska och svårigheter som än är så finns Guds nåd där

 

I en kommentar i veckan ställs frågan hur jag och min familj som kristna kan vara drabbade så mycket mer än dom som inte var det. Jag har inget svar på den frågan för livet är inte ssk rättvist på det. Den frågan kan man dra ut till hur kan Sverige vara så skonat jämfört med  andra länder med svält, fattigdom, krig våld av alla slag.

Livet är inte rättvist men alla har bördor att böra. En del bördor syns, andra syns inte. En del är öppna om sina bördor andra inte.

Jag är ganska öppen för att visa att under alla våra svårigheter, är vi en vanlig familj, som kämpar fast vi är kristna, där livet inte är en dans på rosor men att det under alla svårigheter finns en Gud som hjälper oss med det svåra  att härda ut att ta nya tag, att komma igen och resa oss upp igen.

Detta skulle vi inte klara utan vår tro på Gud, det är han som finns under allt. Visst, ibland tar det längre tag att resa sig, ibland kommer man aldrig upp till det man var innan men vem säger att man var bättre som människa då? Ett helt frisk liv utan svårigheter skulle inte göra mig förstående för andras svårigheter, jag skulle he större svårigheter att sätta mig in i bekymmer, Sen kan man aldrig förstå helt fullt ut, för alla svårigheter är unika precis som vi är unika, men jag tror jag får en större förmåga att lyssna in och ana och kanske förmedla tröst o hopp.

Om jag tex aldrig själv fått ngn praktisk hjälpe eller hjälp på annat sätt vet jag inte hur det är att vara mottagare , inte hur det är att ge och har kanske inte fantasi heller att komma på vad jag kan göra

Men nu när jag fått nåd att ha varit mottagare också se vad man kan göra.

Bara ett telefonsamtal eller ett vykort kan lyfta en dag.

 

Så som jag så många ggr förr sagt jag skulle inte kunna tackla allt vi går igenom utan min tro på Gud därför att han bli verklig i och genom sin skapelse, alla människor runt  omkring oss men framförallt hur han möter mig i bönen och bibeln.

 I bibeln kan jag se hur andra människor ropat på hjälp och fått hjälp kanske inte som dom väntade men med en närvaro som bar.

I bönen kan jag skrika, ropa, gråta ut min nöd inför Honom som alltid lyssnar och veta att det jag inte kan säga till ngn annan kan jag säga till honom. När jag gråtit ut, skrikit ut sorgen så får jag ett lugn, en frid, en närvaro som tar mig igenom nästa ögonblick. Och där i bönen kan jag också lyfta upp andra runt omkring mig som behöver min förbön.

 

Ja det blev mycket tankar här i sängen efter en nattsömn på närmare sex timmar. Magen fortsätter att krångla men kanske är det över till nästa helg. Jag hat ställt in alla planerade tandläkarbesök, dietist, bank etc som hopars till veckan för jag inser att om magen är så här går det inte med såna besök. Jag måste vila och inte utsätta mig för för mycket smärtor och smittor för det är bara en dryg vecka till nästa behandling.

Eftersom min behandling hänger på hur mina vita blodkroppar återkommer o kroppen inte orkar jobba lika hårt längre så får jag tänka mer medvetet vad jag gör.

Så det jag väljer får vara till glädje som gudstjänsten i kväll.

 

Dagens tanke: Du är unik och älskad i varje stund