en ljuvlig resa en Guds gåva
Torsdag den 19 aug 2015-08-19 Jag hoppas att ni inte gett upp att följa min blogg även om det varit skralt med inlägg men jag har inte orkat . Livet har varit spännande in i det sista. Skulle vi komma iväg till Kreta. Minns knappt vad vi skrev men blir det repetition får ni ta det.
På onsdagkväll flög vi ner till Stockholm och med Guds hjälp fick jag ligga och de andra sittplatser. Det komiska är att jag fick fick behålla en sax i hanbagaget änd NER TILL kreta. Resan gick jättebra. A fick lyfta och bära mig från sätena för att jag skulla klara toan men det gick. På Kretas flygplats var det ett ett förskräcligt ståhej kring bagaget för ingen visste var det skulle hämtas ut. Utan A och rullstol hade jag aldrig fixat det.
MEN Så SMÅNINGOM var vi på väg till bussen och en mycket otrevlig chaufför som inte ville hjälpa mig upp på bussen. Steget var så högt. Hela han var otrevlig. Väl på njöt vi av att vara där och tackade Gud att allt gått så bra.
Så kom vi till Rose Hotel på Kreta och glada Kicki som undrade vad som hänt. Vi fick bra rum både A och A och M och jag. Hon bjöd på frukt eller nybakat bröd varje dag, så rart. Snabbt tog vi oss ner i bassängen som hade en mycket bättre badkant än i fjol. Så smög jag runt försiktigt och kände om vattnet bet o det gjorde det. Å vad jag njöt, ni kan inte ana hur det kändes. Benen gick att röra även om de kändes som förlamade. Sen bäddade A åt mig under parasoll för ingen del av mig fick var i sol. In och sov en lång stund då jag kände mig förvirrad när jag vaknade. Ut under parasollen och fick flyta på madrass med barnens hjälp.
Sen in o fick hjälp att klä mig inför att äta ute och rullstolspromenaden dit. Det är verkligen smala ?? men värst var toaletterna. De var så låga att jag hade inte en chans komma upp eller ner, så A fick lyfta mig hela tiden och det gick knappt ändå. Så nu har han sett varenda toa på Kreta och jag slutade dricka för att det var så jobbigt att gå på toa. De två första dagarna regnade det, men det gick över.
På Söndagen fick vi en varm överraskning då Catarina Nilsson och hennes döttrar dök upp och hälsade på. Det var så kul få träffa dom i lugn miljö och lära känna dom lite mer.
På första stället åt vi kött, grönaker och potatis. Jag åt lite av familjens mat då jag inte orkade en hel portion. Sen får man alltid färsk frukt där som efterrätt. Varje morgon tog dottern och maken ett dopp i havet innan de väckte mig med kaffe . Efter ett tag hade de fått upp mig, sen åt vi frukost på vår balkong. Så ut till poolen, men nu hade jag fått en uppenbarelse att jag inte kunde sitta i rullstolen så mkt för då skule jag tappa all muskelsyrka, utan jag måste gå på benen mer. Så jag vägrade at lyssna på maken utan tvingade dem att lyssna. Så jag gick från trappen vid poolen ner i vattnet och med att hålla handen gick det bättre. Så upp och vila. Jag tog alla chanser att få ligga ute även om jag somnade ute. Det var alltid någon hos mig för jag kunde ej lämnas ensam.
Vi lagade mat på den lilla plattan som fanns och det gick bra. En morgon kom M o A och sa att att de hade en överraskning till mig –då skulle de boka en taxi till Chania på kvällen, så jag skulle få komma ut och det lät jättebra och jag blev så glad. Det funkade jättebra, jag hittade en jättfin duk som var så snygg, A hittade en tröja. Vi åt och njöt av god mat. Resan gick så bra. Dagen var härlig. När vi kom hem var det grekisk afton, men vi var lätt glada att vi inte varit med för det var ej vår musiksmak.
Under dagen hade vi lärt känna en familj där mannen visade sig vara släkt med mannen i M's kyrka p och där han även skulle jubba halvtid i den kyrkan, så det var ju kul. Världen är liten och de var så trevliga. Så kom sista dagen. Så vemodigt att inte få vara kvar, men så tacksamt över allt vi fått vara med om och att allt gått så bra. På kvällen fick jag sådana magsmärtor så vi fick rusa ut ur restaurangen, men vi hade ej hunnit beställa och med 3 dimor så vände det om i magen och jag började må bättre. Efter att barnen sett vad priserna var på den restaurangen vi tänkt gå på (väldigt höga), så bestämde vi oss för att inte äta där utan gick till en annan restaurang. Vi hade sån fin samtalsstund hela familjen där vi pratade igenom vår familjesisutation och hur vi mådde och hade det ihop.
Vi packade och bad och kände verkligen hur vi hörde ihop. Familjen tog ett gemensamt morgondopp innan vi tog oss ut till bussen. Sa hejdå till alla. Tackade Gud för en underbar resa. Sen började bekymren med bussen och flygen. När vi kom till flygplatsen så fick vi ingen hjälp, där var det 3 timmars väntetid, på planet, då fick vi vänta på det trånga planet, maken hade ingenstans att sitta. Sen åskade det i 3 timmar. Väl hemma fick jag sån värk i vänster armbåge att jag G rät. Tillbringade hela dagen på sjukhuset. Visade sig vara en inflammation och har fått penincillin. Hade sänka på 172, så inte underligt jag hade ont. Skriver när jag orkar, har fått stavningshjälp nu.
Dagens tanke: i nöden prövas hjälpen