ruach

Om det förra inlägget var roligt så är detta tyvärr inte det.

 

Livet växlar mellan glädje och sorg. Vi träffade doktorn i måndags och pratade mycket om varför jag senaste veckan varit så trött, slut och förvirrad. Doktorn sa att vi inte kan veta orsakerna med säkerhet, det kan vara så att metastaserna i huvudet växer på mig men det vet läkarna inte. Det kan vara så att döden inte ligger långt borta, men återigen vet man ingenting. Visserligen har doktorerna aldrig vetat någonting med säkerhet och jag har ofta besegrat alla odds, som till exempel i april när jag överlevde alla epilepsianfallen (när hjärnmetastaserna först upptäcktes) eller nu i september då jag hade en gräslig infektion i kroppen och en sänka på 140. Förmodligen kommer jag somna in och man tror att det kommer gå ganska snabbt när det väl händer.

 

Doktorn skrattade med mig när jag sade att jag ville åka till Grekland i sommar igen. Det har vi gjort varje år i tre år nu, och i somras var vi där mot alla odds. Jag ber till Gud att han ska fortsätta ge oss möjligheter, kanske kan vi få åka till Grekland igen. Att åka till Grekland de här tre somrarna som varit har betytt otroligt mycket för oss i familjen. Det var många år under barnens uppväxt som vi aldrig kunde ta oss iväg på semester, mer än mindre resor inom Sverige. Jag tyckte det var så jobbigt att inte kunna ge min familj det som andra familjer kunde. Första gången jag diagnoserades med cancer var omkring 2006 och då beslöt vi oss för att åka till Grekland. Året efter hälsade min pappas kusin i USA. Sen blev jag sjukare och sjukare och vi tog oss inte iväg igen förrän 2013 då vi återbesökte Grekland igen. Även om det känns som en omöjlighet för oss att ta oss iväg, är ingenting omöjligt för Gud - och det har han visat oss förut.

 

Även om vi hela tiden vetat att jag kan dö när som helst, blev det så påtagligt nu för oss när doktorn sade så där i måndags. Vi har tänkt mycket på det. Det är lätt att bli ledsen och orolig, men vi gör vårt bästa att vara positiva. Vi hoppas och ber att cancern inte blir värre, utan kanske att mycket av den här tröttheten kommer utav att jag var och sjöng två dagar i rad förra veckan i kyrkan. Ibland kommer ju faktiskt tröttheten efteråt och kan hålla i sig ganska länge. Vi har beslutat att jag ska få träffa min onkologläkare samt röntga ryggen på grund av all den smärta jag har där, och som bara ökar och känns av mest nattetid. Vi ber ständigt att cancern inte spridit sig till ryggen eller att den ska det.

 

Igår var jag hemma på permis med assistenten och vi hängde upp julgardiner och lade ut juldukar. Det känns tråkigt att situationen i veckan blivit så mycket sämre än från förra gången vi skrev, då vi hade så mycket hopp och stora förbättringsresultat, men vi lever en dag i taget.

 

Dagens tanke
Var rädda om varandra och lev en dag i taget.