ruach

Sonen som skriver åt mamma i jag-form.

 

En glädjande nyhet i min familj mitt i allt är att min systerdotter har träffat en pojkvän som är kristen och ungdomspastor. Jag tycker det är jätteroligt! Jag har varit glad för det i flera dagar. Eljest har veckan varit besvärlig eftersom jag har sovit så dåligt, jag har behövt ta mycket smärstillande medicin och sömnmedel på natten för att kunna ta mig igenom den. Ju mer smärtstillande medicin jag tar och ju sämre jag sover, desto mer förvirrad är jag på dagen och natten. När jag blir förvirrad kan jag upprepa samma ord om och om igen, samma meningar, eller rent av tappa ord och meningar. När jag blir förvirrad har jag inte heller någon tidsuppfattning eller datumuppfatning. De nätter som jag får sova gott, har jag oftast bra efterföljande dagar med knappt någon förvirring alls. Det är väldigt mycket upp och ner nu. Det positiva är ju att det ibland går ganska bra på dagarna ändå, trots omständigheterna!

 

Jag har blivit lite starkare i kroppen. Snart känns om att jag kan sätta mig på toastolen självständigt från stående, men jag behöver fortfarande hjälp att resa mig upp både från toan och från sängen (som är det svåraste). Alla är så glada för att jag gör dessa framsteg. Snart tror jag också att jag kan få på mig innekläderna självständigt också. Det går verkligen mycket bättre. Jag kan också nästan få på mig ytterkläderna själv också. Det jag inte får på mig är stödstrumporna, men det har ju aldrig gjort ensam. Det känns roligt att få dela med mig av mina framsteg med er, när det ofta känns som att det bara går bakåt/dåligt.

 

I lördags och söndags hade jag den enorma förmånen att få åka till Vasakyrkan i Umeå. Mitt andra hem. På lördagkväll var det en sånggudstjänst med adventskören som var så vackert. Jag började gråta för att det var så fint och stämningsfullt, jag ville så gärna få sjunga med min älskade kör. Så jag berättade det för min make efter den första sången, "åh vad jag önskade att jag fått sjunga med". Så han fick ner mig i rullstolen och körde fram mig på scenen. Alla stod framme och väntade på mig medan vi bökade. Att de väntade på mig fick mig att känna mig totalt ÖVERLYCKLIG! Jag fick sedan vara framme med min kör och sjunga alla de fina låtarna tillsammans, i Guds hus med de människorna som jag älskar. När prästen predikade en kort predikan åkte jag ner från scen och vilade, för att sedan återvända när predikan var slut. Även på söndag morgon var jag med och sjöng i kyrkan! Det är ofattbart att jag hade all den energin att vara så aktiv, trots att jag varit ute kvällen innan. Om någon ännu inte sett klippet av mig på facebook där jag är med och sjunger i kören, så tycker jag ni ska se det.

 

I veckan har det kännts att jag tog ut mig i helgen, men det var sååå värt det. Här på avdelningen säger de att så länge jag orkar så får jag göra det. Alla är så stöttande. Nu senast har min make köpt mig en gästbok där alla som kommer hit till Axlagården och hälsar på, får skriva så jag/vi har det som fina minnen. Vi har också införskaffat oss en assistentbok där assistenterna får skriva ned viktiga saker som händer och som kan vara bra för de övriga att veta, och såklart för mitt minne som är så kort. Imorgon är alla välkoma hit till axlagården klockan 19:00 för då ska vi i kören sjunga här! Varmt välkomna.

Dagens positiva är att ikväll är vi riktigt positiva, om vi får säga så! :)

Dagens tanke
Jag är med dig i den svarta natten,

tro aldrig att du går där ensam för att du inte ser mig.