ruach

Lördag den 24 januari 2015

Vad ska jag skriva?

Kan börja med att jag varit jättesjuk av min benskörhetsmedicin jag fick i torsdags. Fick Zometa som ska stärka skelettet och ingen sa ngt om biverkningarna. På kvällen fick jag såna smärtor att jag inte kunde hålla i en tidning inte hålla armbågarna mot madrassen för då blev det som knivar i armbågslederna, tålde ingen berörning ingen tyngd. Sen fick jag feber frossa så jag skakade trots tre fleeceplädar o fullt på klädd. Det ända som hjälpte var naproxen och att sen sova.  Kollade sen i cancergruppen o jag var ej ensam om att få dessa symptom

Ja så var jag då hos onkologdoktorn i torsdags o vi pratade om hur förskräckligt jag mått efter sista behandlingen. Ja sa hon du hör ju inte av dig förrän det är outhärdligt så hon fattade hur gräsligt jag mått o hon tror med att det är tarmfickorna

Så var det då svaret på datortomografin o det var inte det jag väntat. Några metastaser hade försvunnit o några minskat men några hade fortsatt växa, och hon var så lessen doktorn att ge det beskedet. Det innebär avbrytning av behandlingen och att hitta något nytt som jag tål Nu ska hjärtat undersökas igen och sen ska ett team prata om min behandling vad det kan ge som inte skadar mig mer.

Jag får en hud av is där det sakta sipprar in vad som sägs, jag kan ställa adekvata frågor och höra vad som sägs men min känsla är avvaktande.

Jag frågade om framtiden och då säger hon att jag är inte som andra patienter utan ett mirakel, jag följer ingen statistik, inga andra behandlade patienter, jag är inte som ngn annan  och de har inga förklaringar  till det utan sa det måste vara min starka Gudstro som gör det. Positiva ord som jag tackar Gud för och alla ni som ber för mig och oss.

Det är ju så att en sån här sjukdom är lika tung och om inte tyngre för de anhöriga. Oftast koncentreras all omtanke på den sjuke, man glömmer fråga hur den anhörige mår utan kastar sig genast på frågan hur mår K idag. Jag menar inte att man inte får fråga så men börja gärna med att fråga hur den anhörige mår. Till o med sonen får som första fråga hur mår mamma. Men tänk på att deras lidande sitter i hjärtat o kan göra än mer ont.

Min doktor satt på sängkanten o vidrörde mig med sin omtanke o beröring. Jag tror jag fick prata i 45 minuter med henne. Det är otroligt i dessa stressens tidevarv.

Hon sa dessutom att jag inte ser sjuk ut som många cancerpatienter gör vilket också är ovanligt, jag har frisk hudfärg, rör mig smidigt och har även hull( vilket är konstigt med den lilla näring jag får i mig, inte tjock men inte mager o utmärglad.  Och dessutom har jag mål hela tiden för vad jag ska göra och det är bra

Folk brukar säga att jag ser så frisk ut så man inte kan tror att jag är sjuk. Också märkligt så det måste vara Gud även här

Det andra jättetråkiga är att min doktor ska sluta för att gå i förtidig pension. Oj vad jag kommer sakna henne för vi har kommit varann så nära under dessa år och jag vet att jag kan lita på henne o att hon vill mitt bästa. Hon hade verkligen funderat på vem jag skulle få o jag ska få AA som också jobbar med bröstcancer o som reserv G Båda dessa har jag träffat en gång o ssk AA gillade jag. Så jag hoppas o ber att det ska bli bra, IKA går redan om en månad.

Vad säger man till sin anhöriga och sina nära ? Ibland önskar jag att jag kunde dölja det o bära allt själv men nu har jag lovat att vara ärlig med min sjukdom.

Maken satt o pratade med vår gode vän B när jag kom ut från doktorn, så jag fick dela det på en gång o se hans sorg även om han försöker dölja den.

När jag fått behandlingen for vi hem o jag berättade det ganska snabbt för sonen o då säger han ”ja mamma jag börjar ju bli van med det här o hitintills har du klarat det o jag tror du kommer göra det nu också”. Så kramade han om mig o senare på kvällen kom han in o bad för mig.

Ringde mamma o berättade det o det kan inte vara roligt för en 85 årig bedjande mor att få detta besked igen. Det visade sig sen att hon för första gg n i sitt liv glömt ta sin medicin för att hon gått o varit oroad för mig

Syster E ringde sen då hon fått veta det av mamma.

Så var det det svåraste kvar, att meddela dottern nere i Malmö. Så långt borta o hon ser mig inte vilket sonen gör. Älskar henne så

När det var gjort meddelade jag några vänner med mail eller sms (Orkade bara skriva till några så känn dig inte utanför om du inte fick något) och snabbt kom en bönekedja igång. Vad gjorde vi utan bönen

Den är min andedräkt och livslust.

Så nu vet ni varför jag inte skrivit på ngr dag.

I torsdags hade jag gudstjänstutskottet här hemma. Först när vi skulle avsluta berättade jag, ville inte att det skulle påverka sammanträdet men då bad alla för mig.

IL hade med sig en matlåda till oss utan att veta vad som hänt, det kallar jag Guds påminnelse om oss i förväg.

Igår fick vi många medkännande tecken. Goda vännen M kom med en tulpanbukett på 25 tulpan

På kvällen kom blombud med vacker bukett från M, J o J. Så glad över allt detta

Även fått uppmuntrande sms o mail

 Försäkte lägga in bilderna jag tagit av blommorna men ngt blir fel så jag får inte in dom,mkt märkligt

Systerdotter o make stannade på snabbfika

 När de gått fick jag ett feberanfall igen, tog tablett o somnade, var bättre sen så då drog jag iväg på UBC för böneveckans lovsångsmöte o fick höra en av mina favoriter, LiseLott J Andersson. Hon talade om bönen, Mkt bra.

Det har ju varit mitt mål hela januari att få höra henne o även om orsaken till att jag fick göra det var tråkig för jag skulle egentligen haft behandling igår,  så är jag tacksam att jag kunde släpa mig dit.

Idag mår jag bättre, hoppas anfallet i natt var det sista

Dagens tanke: Hela vägen går Han med mig