Söndag den 19e juli
Sonen A skriver
Vi har haft en jättejobbig vecka. Mamma ramlade i måndagskväll rätt ner i golvet, vi förstod inte då att något hade hänt i hennes hjärna men på fredagen visade det sig efter röntgen att hon fått en hjärnskakning. Tack och lov var det ingen hjärnblödning eller förändring på metastaserna. Men sjukdomen syns tydligt och är här. Alla symptomen har blivit större. Sedan i fredags har hon fått svårare att gå och måste ledsagas, hon har yrsel, skakande händer och fötter, svårare att äta, mycket slem av lunginflammationen, sämre förmåga att skriva och en enorm trötthet. Allt detta resulterar i att hon inte klarar sig själv. Tyvärr lägger detta en enormt större belastning på oss där hemma eftersom vi måste hjälpas åt med allting som mamma inte längre klarar.
Till råga på allt har vi alla fått en gräslig förkylning. Mamma fick lunginflammation av den, sedan drabbades jag av feber och muskelsmärta, även mammas assistent blev sjuk torsdag och fredag, sen blev M sjuk på lördagen i förkylning och får hela tiden svårare smärtor med sina händer och hennes pojkvän blev förkyld tätt därpå. Den enda som inte blivit sjuk är pappa men han är likväl så trött eftersom att mer jobb läggs på honom. Han kan inte slappna av. Ingen av oss har den möjligheten.. Alltid måste vi ha någon som tittar till mamma, dag och natt. Men vad är nätterna nu? Att sova med jour är inte samma tillfredsställande sömn; att hela tiden veta "inatt måste jag kanske hjälpa till" gör att man aldrig riktigt vilar ut. Pappa har främst fått den rollen; att sova journatt - framförallt för att M jobbat långa dagar och för att jag inte hör babymonitorn på natten pga min hörselskada. Att på dagarna hela tiden måsta planera nästa dag, kväll eller nästa vecka är en belastning som är en del av våra liv nu - tyvärr.
Just nu behöver vi mycket förbön - både för det psykiska och det fysiska. Allihop behöver det. Det känns som att vi går med knäna.. Kretaresan närmar sig och det är mindre än tre veckor tills dess. Något måste hända nu, annars kommer det verkligen inte att gå.