ruach

måndag den 15 juni 2015

Nu faller stora tovor varje dag. Det är jobbigt. Det är som att avskalas en del av sig själv för varje hårstrå. Jag klarar knappt att se mig i spegeln. Det är som en annan person tittar tillbaka en person som jag inte riktigt känner för även hennes blick känns sorgsnare, . För varje gång jag kammar mig kommer stora sjok på kammen.  Jag påminns så intensivt om förra ggn jag tappade håret.

Då var det nog ännu värre. Jag visste inte om och hur håret skulle bli när det kom igen. Nu kom det ju som ett svart korkskruvslockigt hår och har ändå blivit axelllångt på knappa fyra år. Och nu var jag så kär  i mitt hår, det var en sån glädje att få kamma det och att det kändes sitta fast på huvudet. Det var som min personlighet kom fram igen. Jag har tackat Gud mest varje gång jag kammat mig för att jag haft hår och för att jag kunnat kamma mig, för att håret gått tvätta och att det känns naturligt.

 Nu vill tårarna komma.  Och en sak är säker det är värre att förlora håret än brösten, ssk när man förlorat båda. När jag hade ett bröst kvar då var det frånvarande bara till besvär , för det var en lösprotes som gled upp i halsen hela tiden, så varje gång jag reste mig var jag tvungen kolla var är protesen, tänk om den tar ett skutt ur behån och hamnar på golvet framför någon.

Ja det skulle ha kunnat hända för den protesen levde sitt eget liv

Visst var det en sorg att förlora det andrabröstet, ssk som det var cancern som invaderade det men det var så sjukt så på ngt sätt så gick det bättre andra ggn än första. Men helt krasst så är det en stympad kropp jag har. Och det är omöjligt att göra sig vacker i kläder för de sitter så illa utan bröst. Jag kommer ju aldrig att kunna ha proteser pgr av min ortoplastkorsett. Men de har varit lättare för jag fick ju igen mitt hår som en gåva, jag tänker inte varje dag på att jag inte har bröst .

 Men jag tänker varje dag på mitt hår. Jag kammar det, jag tvättar det, jag njuter av att se mig i spegeln, det är ngt äkta över det.

 Men nu  för varje kamtag kommer några tårar. Jag vet att jag kommer att fixa att ha peruk men det är inte det det handlar om, det handlar om en förlust som förändrar det som är mitt synliga jag.

En del säger men du är inte ditt hår eller din utsida, ta en schal, eller visa dig utan hår.

 De som säger så och har sitt eget hår kvar de känns som att de har nog inte känt denna skriande förlust när du får hela handen full av hår  och där du vet att det beror på ett farligt gift du tillför kroppen och en farlig sjukdom i botten.

Jag har vänner som är så vackra utan sitt hår och som har en hårsjukdom  och vågar leva utan peruk och de har min fulla beundran.

 Men jag har inget vackert huvud och det är inte bara jag som säger det, utan det har frisören sagt, Du har inget vackert bakhuvud utan ett fult och platt bakhuvud.  Det var det första jag fick höra för åtta och ett halvt år sen när jag första ggn skulle ha peruk. Det var ord som bet sig fast. Visserligen sanna men det gjorde inte saken bättre.

 Så ett fult platt bakhuvud men en framsida som  är cortsonröd och cortsionsvullen är inte vad man blir glad av att se i spegeln. Där ögonen blivit till  små springor i det svullna ansiktet och som det känns skymmer den inneboende glädjen över livet..

 Så mitt kära hår, jag sörjer dig, jag gråter över att spola ner dig i avloppet, jag sörjer för vare tova jag slänger i papperskorgen. Jag vågar knappt röra mitt huvud för det ligger hår över allt. Det är ett pågående döende, mitt hår det känns så när jag tar i det.

 Mitt vackra hår

Mitt självlockga hår som varit så lättskött.

 Min bild

 Mitt jag

 Tack för allt du varit för mig under dessa snart sex år, för att jag fick återerövra mig själv genom dig.

 Tack och farväl.

Nu ber jag att jag ska kunna försonas med din vän peruken, att den ska sitta kvar på mitt huvud och att folk inte ska titta så underligt på mig.

 Jag ber också att du så fort cellgiftet är slut ska spricka fram i ansenlig mängd genom mitt huvudskal, att du ska vara lika lockig och mörk och av samma goda kvalitet..

 Jag ber att hälsa ska genomsyra hela mig inklusive mina hårsäckar och ge nytt levande liv och att mina hjärnmetastaser som bor inunder ska försvinna å samma gång