ruach

 Lördag den 14 mars 2015

Äntligen ska jag försöka skriva o berätta vad jag gått igenom under dessa tysta veckor. Jag är så tacksam för att dottern kunnat uppdatera så ni fått veta en del. Det kommer bli med många pauser  för jag skriver också för at själv minnas vad som skett under denna tid

 

Jag blev ju successivt sämre av det senaste cellgiftet, fick tömma magen tre gånger i timmen till slut började jag tomkräkas av smärtor o då hade jag inte kunnat äta på flera dagar. Blev då inlagd på onkologen den 16 febr.

Fick eget rum, blev delvis isolerad där man för säkerhetsskull kollade att jag inte fått vinterkräksjukan. Vätskedrop satte in

 

När jag dessutom började kräkas o allt var svart, både diarréer o kräk, spred sig oron, Ganska snart insåg man att min cancer medicin xelodan förstört min tarm och rädslan var att det stod o blödde någonstans

 

De senaste veckorna har jag gått med en känsla att det var bråttom att förbereda ett ev slut, som att fixa hur jag ville ha min begravning, dödsannons, brev  etc. Det var jobbigt att göra det men när jag nu var så sjuk var jag så tacksam att jag gjort det spec för mina anhörigas skull. Jag kan inte säga att jag medvetet väntade att något skulle ske men det fanns en känsla av skyndsamhet i mitt liv, ett tvingande måste som jag bara var tvungen att lyssna till

 

På tisdagen blev det allt sämre. Total tarmvila infördes redan på måndag. Kan inte säga att det störde mig för matlusten hade försvunnit tre veckor tidigare. Kaffe hade jag inte kunnat dricka på grund av skador i munnen.

 

Nu fick jag flera dropp och min tid gick att gå med rollator till toan men kraften blev mindre o mindre o till sist var det toa hink vid sängen när benen ej bar längre.

Min goda vän BL kom o hälsade på flera ggr o hade koll på mitt mående o jag fick ge henne ett förtroende om något skulle hända mig men just då trodde jag inte det skulle vara nödvändigt, men samma tvingande kraft som haft mig att skriva kom i mitt medvetande, och det var den där oron som jag burit med mig som gjorde att jag ville säga det till någon utanför familjen som redan var så lessna o oroliga.

 

Mitt i detta försökte jag engagera mig i dotterns skolarbete för hon skulle predika på torsdagen, ge lite tankar etc . Det är märkligt men att få engagera mig i barnens skolarbete kan hålla mig över min smärta o sjukdom, jag kan på ngt sätt lyfta det åt sidan. Jag bara älskar kunskap o tankar kring både Gud o arbetsterapi

 

Däremot orkade jag inte lyssna på tv, engagera mig i något annat, inte läsa varken tidningar eller bibeln. Det var som att jag stod vid sidan om, iakttog  men inte orkade bry mig om annat än det som var superviktigt och det var familjen

 

Att min dotter kommit upp för min födelsedag blev ju inte riktigt vad vi tänkt, att vara på sjukhuset var inte perfekt kändes det som, men sen skulle det visa sig att det var planerat frän ovan att hon var hemma exakt just nu.

 

På onsdan försämrades jag radikalt, febern steg till över 39, infektionvärdena var höga, penicillin sattes  in efter kontakt med infektion, den trevlige avdelningsläkaren J kom gång på gång, Iva teamet kallas in o en massa prover skulle tas. Nu var mina fötter o händer så svullna som två bollar, kroppen kunde ej göra sig av med vätskan o jag hade inga pulsar där. Efter mkt stickande lyckades Iva ta blodgaser ovan ljumsken. Proverna visade brister på olika ämnen o det sattes in olika dropp, ringer o glukos där man tillförde olika saker. Alla mina vanliga mediciner satters ut , däremot fick jag nexium i dropp, cortison i höga doser i droppet mm

 

Sen sa man att jag inte fick lämnas ensam o jag fattade inte det, för jag förstod inte hur sjuk jag var.

B kom o satt flera ggr hos mig, bara var där i bön, familjen kom i olika omgångar

Familjen var så orolig för nu var jag grön i ansiktet men jag tröstade dem o bad att de inte skulle oroa sig.

 

M läste Ps 23 o när sonen kom upp senare  läste han  Romarbrevet  12 och talade om vilka gåvor jag hade.

 

 Den kvällen hade jag en märklig upplevelse för både en läkare o sjuksköterska frågade vad jag läste o jag fick berätta om min tro, det var enda gången ngn undrade om vad jag läste eljest var jag frimodig att säga vad jag trodde på och vad som bar mig.

 

Nu sattes ett  dropp in som hette struktor men det  började jag kräkas på det så det kopplades bort

 

När familjen återvänt hem kom Iva teamet igen Nu var jag mkt försämrad med ett tryck på 50 genom 40 och blodförgiftning. Man satte in  noradrenalin för trycket , minns inte om det var på förmiddan eller på eftermiddan. Läkarna frågade vem de skulle kontakta för jag skulle föras över på Iva. Jag tycket det var onödigt att de skulle ringa hem och oroa dem för natten så jag sa jag kan ringa imorgon o säga var jag är så får de sova gott i natt. De gick inte med på det så till slut fick jag låta dom ringa bara de inte skulle skrämma upp dem.

 

Men självklart blev de jätterädda. När jag kom över på Iva ringde jag själv o sa till dom var o en att jag älskade dem . De ville komma upp men det var sån aktivitet runt mig med livsuppehållande åtgärder så jag sa det var bättre de var hemma o så fick man ringa efter dem sen om det behövdes.

Nu sattes kateter in med ett spec mätning för se hur mkt som drevs ur kroppen, artär nål opererades in för att kunna ta bodtrycket varje minut. Ett flertal dropp kopplades in, jag hade nålar överallt o prover togs gång på gång för att se vad de skulle tillföra. Jag slumrade mellan varven  o låg i ngn slags dvala.

Stora doser cortison sattes in intravenöst, sockret stod jättehög så jag fick insulin intravenöst, nexium sattes också in intravenöst  mm  saker som jag ej har koll på

 

M hade skickat ut mail på fb o här att man skulle be för mig för att jag var så sjuk. Bönekedjor startade på flera ställen.  Kl 01 på natten hade Gud väckt två olika vänner där han sagt nu måste ni be för nu dör K. Så det bads så denna natt och det närmaste dygnen

 

På morgonen fick jag träffa familjen.  De hade varit uppe nästan hela natten och pratat o bett.-Sen var besökstiden slut så då for M till skolan och lyckades mitt i detta kaos ha sin predikan  o det gick bra.

 

Men nu opererades det in fler infarter till mina kärl , det gick inte på v sida men till slut fick de in det på höger – Jag hade så många dropp och det behövdes flera infarter

 

 Men även detta dygn var jag så sjuk och på natten så kände jag för första gången i mitt liv att nu orkar jag inte längre, jag hade såna smärtor i magen o det rann i blöjorna och jag visste inte hur jag skulle fixa smärtan längre så då sa jag till Gud nu får du ta hem mig för nu orkar jag inte längre, jag är din  ta mig.

Jag var inte rädd, jag visst att tron höll att dö på, att Jesus förlåtit mig allt o att han stod o väntade. Och jag släppte in familj även där i Guds händer.

 

Men miraklerrnas tid är ej över. Jag fick höra ett vänd om tillbaka till livet,  jag fick återuppleva känslan av glädje över livet o känslan att vad ska jag göra med mitt liv som nu fätt igen det för andra ggn, första ggm var efter den svåra bilolyckan med lastbilen. Ja egentligen tredje gången för första ggn var ju när jag kom till världen.

 

Hur förvaltar man ett liv i sån nåd?

 

Denna dag fick jag duscha liggande i ett duschbadkar, det var som himlen på jorden. Att få känna vatten mot hela sin kropp utan korsetter o linne o väst, det var en nog så stor gåva, få bli fri skitlukten av alla toahinksbesök.  Det var ett och ett halvt år sen sist det hände och det var när jag blev opererad på gyn.

Rent hår, intvålad helt och hållet och en massa rinnande vatten, det var värmelampor i taket o jag bara njöt, vatten, värme,  goda händer, och så livet som att Jesus stod och tvättade bort all min inre och yttre smuts

 

Ett nytt liv igen, ett gammalt liv som finns kvar med minnena, ett förnyat liv .

 

När jag nu fick igen livet skulle man kunna tycka att jag borde fått kliva raka vägen ur sängen och vara frisk men riktigt så fungerade det inte men glädjen över livet och tacksamheten bara växte.

Jag pratade med intensivvårdsläkaren o han sa att det var bara på ett hår de klarat mig, men han hade sällan haft en patient som var så klar och pratade helt normalt o log  och hade ett sånt uselt blodtryck för  då brukade man vara förvirrad. Han hade till och med sen drömt om mig på natten. För mig var detta också ett vittnesbörd om Guds närvaro där i intensivvårdsrummet och att jag var medveten i mitt livs svåraste stunder

 

Fortsättning följer

 

Dagens tanke: att se att i dödens närhet finns Jesus och möter mig