ruach

Fredag den 13 mars 2015

 

Så var dagen kommen att lämna den trygga miljön och platsen där jag återfått livet för att åka hem och konfronteras med livet och vardagen.

 

Fotvårdaren kom på morgonen och fixade mina fötter, och det behövdes verkligen Det hade vuxit in igen under naglarna och det gjorde så ont när hon la in kompress under naglarna för lyfta dem

 

Fick så tråkigt besked att AM var sjuk så jag hade ingen assistent som kunde ta emot mig. Varför ska det klattra när jag är så svag? Och skapa stress hon mannen hur det ska gå

 

Ny undersköterska hjälpte mig att packa, BL som kom förb gjorde också ett handtag

 

Så kom läkaren och hade fått fel tid för min utskrivning  så där stod taxin och jag var inte utskriven. Kaos.

Men taxin kunde inte vänta så maken skulle få komma upp o hämta mina papper o recepten. Kändes konstigt att det blev så konstigt eftersom doktor J o jag haft en så bra kontakt med långa samtal varje gång och nu vart det raketfart.

 

Så kom jag hem

Bara att ta sig in var tungt. Vad ingen av oss tänkt på var att jag hade behövt mobiliseras på sjukhuset o gå lite grand, resa mig från lägre höjder  etc  för nu fick jag såna fruktansvärda smärtor i ryggen av att allt var för lågt jmf med sjukhuset.

 

Jag grät av smärtan för den var helvetisk. Och inget kunde jag göra själv, totalt beroende av maken o sonen.

 

Vi fick en ass i 1,5 timmer som skulle laga maten men det funkade inte bra, den var ej klar när vi skulle äta utan vi kom på att IL varit hit med mat dagen innan till A o A så då fick vi värma på det, Ass maten behövde  en timme till i ugn och jag hade inte ätit ngt på hela dagen eftersom sjukhuset slarvat bort min lunch igen.

Dessutom blev jag så totalt slut att informera henne den tiden  att  det kan ingen ana.

 

Flyttade så småningom in till sängen med hjälp och där låg jag-

 

Ingen av oss hade anat hur svårt det skulle bli att komma hem o hur totalt hjälpbehövande jag var. Det kändes som jag behövt vara på ett sjukhem för rehabiliteras ngr dar i övergången.

 

Så glädjen att komma hem försvann på något sätt. Det roliga var att K o Peo kom o uppvaktade mig på lördagen så vi fick lite besök utifrån och vi fick be ihop  men eljest var det alldeles tyst, inga vänner ringde, inga hälsade på utan vi var hänvisade till varann och mitt stora behov av hjälp. Mamma ringde förståss.

 Inte blev det bättre av att jag behövde väcka make och son minst två ggr varje natt för att jag behövde kämpa mig upp på hinken och tömma magen,

 

Jag ville ju vara en glad o tacksam person som gladdes över livet när jag fick komma hem o så kändes det så förtvivlat. Får man tänka så när man ska vara tacksam över att man överlevt?

 

Sen tror jag att den djävulska smärtan också var knäckande för alla, jag brukar kunna bita ihop och  avleda tankarna men det gick inte. Var bara lessen

 

Äntligen var helgen över oxh jag bars av  hoppet att AM skulle komma men hon hade fått en rejäl influensa så det vart vikarien igen. Jag försökte få henna att packa upp en del av mina kassar o placera på rätt plats men det är svårt vara vikarie och själv var jag dösstrött av bara fyra timmars sömn o att orka vara på alerten o säga var allt skulle vara.

Ringde sjukgymnasten o fick ett träningsprogram att göra i sängen. Och då tänker jag varför fick jag inte det på sjukhuset redan? Varför kollade ingen upp hur jag hade det hemma, varför kom ingen kurator?

Ska man som sjuk orka tänka på allt o komma på sin egen rehabilitering? Så var det inte när jag jobbade.

 

Min duktige Son bakade till avdelningen som tack för min vårdtid och maken körde upp det på tisdagen

 

Tisdag fanns ingen assistent att tillgå så då var sonen ledig o kunde hoppa in. Han var jätteduktig som ass. Och nu fick jag äntligen tomaterna sådda. Han gjorde en jättegod kötfärssås till middag är så kul se att han har idéer i köket.

Nu vågade jag somna en stund då jag var trygg med honom.

 

Onsdag hade jag två vikarier! Jag sa till morgonens  ass att det var nå fel med huden på min rygg för det sved, tryckte o brände men hon kunde inte se nåra fel.

På kvällen kom grannen in o  pratade bort en stund. Skönt.

 

Så på torsdag kom Am tillbaka. Vilken befrielse. Då upptäcker hon att jag fått trycksår på ryggen precis där jag påpekat på onsdagen o det hade gått ett rejält hål där, så ont. Huden är så skör överallt o när jag ligger så blir det värre.

Har börjat tappa huden igen på händerna  men inte lika stora sjok som när jag var på sjukhuset,

 

 Nu röjde vi resten av alla kassar, hon vattnade blommorna. Dammade där det var värst för mig och jag bara njöt av att ha henne tillbaka.

 

AHS kom för att ta prover men min port vägrade fungera hon stack även i armarna vilket är omöjlgt o det insåg även hon Så nu måste någon ny komma imorgon och hoppas att det går-

 

För kvällen hade jag länge haft ett mål och det var att få höra Tomas Sjödin på kyrkan. Inte för att jag visste hur jag skulle orka från bilen in i kyrkan men vi bestämde att åka tidigt så jag kunde lägga mig utan att prata och sen vänta till de flesta gått hem så jag kunde gå ut utan att frestas stå o prata med någon. De som ville prata fick komma fram till mig. Tomas är bara för bra, han talade bla annat om att släppa en massa måsten o göra mer av roliga måsten, om att ha en dag som vilodag

 

På fredag kom AHS tillbaka och nu fungerade porten hon hade sprutat in så mkt koksalt igår att den öppnats till idag Skönt att det funkade så jag slapp fara upp på sjukhuset

 

Fick kallelser till rtg o naturligtvis hade jag fått båda på måndag innan vi är hemma med flyget och nu var det försent att ringa så det får bli på måndag jag ringer

 

Min mamma med syster o make skulle komma idag så det blev  mycket att göra .

Paltfläsk skulle hackas så det var förberett för lördagens paltkokning

Och så skulle vi försöka att tvätta mitt hår hur jag nu skulle orka böja huvudet för en snabbtvättning. Ja det var bara bita ihop för håret måste tvättas.

 

Roligt att se familjen igen och samtidigt så ligger tanken där, så nära det var att jag inte fått göra det, så underbart god Gud är som lät mig komma tillbaka till livet  även om det är en kamp nu.

Att gå med rollator inne är ovant och nu var vi två som konkurrerade om platsen med rollatorerna  då mamma har en lika dan och inte heller kan gå utan

 

På lördag blev det paltkokning och lite sömnad och prat om gamla minnen..

 

Sov lite bättre.

 

På söndag så var jag vaken tidigt så jag grattade mamma på sängen med kaka och ljus sen maken tagit up mig.

Mitt idan kom så syster, svåger, syskonbarn, maken o så lilla Amanda den nyfödda som nu är 1 månad och som jag fick se för först ggn. Så gudlomligt söt.

 

Vi sjöng för mamma,hon fick presenter, B hade gjort en kaka ,G  en och så sonen rutor och så hade jag matbröd  o mamma bullar så det blev ett riktigt festligt fika

 

Så uppvaktade vi Amanda men presenter o sen fick hon ligga i mitt knä flera  ggr o på slutet skrattade o skrattade hon åt gammelmormors prat med henne.

 

Så var denna dag över o de åkte till Strömsund.

Sen kände jag hur trött jag verkligen var  men för trött för att somna

 

Måndag dvs igår var jag som en trasa, så slut att jag helst ville gråta av utmattning.

Insåg att jag glömt byta smärtplåster så jag hade varit utan smärtlindring i två dar  så det bättrade inte på det hela

 

Hade bönegruppen på kvällen först visste jag inte hur jag skulle kunna hitta ngn krafter men det  gick till slut o jag var piggar när de for än där de kom.

 

Igår tisdag mått lite bättre trots att jag bara sovit 4 timmar för jag vakande kl 4 av magvärken o sen gick det inte somna om. Men nu funkar smärtplåstret och jag somnade en stund på eftermiddan och det behövdes verkligen

 

Fast jag egentligen inte orkar så tänker jag åka på pärrträffen i Lund, så imorgon åker vi till Malmö till dottern o vilar två dar innan vi far vidare. Det har varit min morot dessa veckor att bli så pass bra att jag tar mig iväg

 

Måendemässigt hade en vecka till varit bättre men jag är inne på att det är okey om jag inget orkar göra,  då kan jag prata o jag får umgås med dottern, det är nog att det är ett ombyte av miljö och det är friskt o jag lever

 

Så vi har packat pärlor idag, har säkert med allt för mycket men jag ville inte komma på att det jag behöver är hemma om jag nu orkar göra något.

 

Så nu behöver vi förbön för resan och framför allt att jag får ligga på planet

 

Dagens tanke :Lev idag som om det vore den sista men med blicken riktad framåt så du kan glädjas åt din morgondag om du får upplev den