ruach

 

Hej. Det här är A som skriver. Just nu sitter jag med pappa på mammas sjukhusrum och tänker igenom tiden som varit. Allting har gått så fort, men ändå så sakta. Dag har varit natt, natt har varit dag - men vi har gjort vårt bästa med att erinra oss om vad som hänt. Mamma ligger i sin sjukhussäng framför oss och sover.

 

 

På torsdagen efter förra inlägget blev mamma så pass dålig att läkarna ville att min storasyster skulle komma hem från malmö. Mammas värden hade blivit sämre, hon behövde mycket mer syrgas än innan. Pappa ringde henne och sa hur läget stog till och hon lyckades, förmodligen med Guds hjälp, ta sig på ett plan bara någon timme senare till Umeå. När jag vaknade på fredagmorgon berättade min syster och pappa (som vakat över mamma på natten) att hon varit jätteorolig, trött och slut. Hon hade en övertygelse om att hon skulle dö, för nu orkade hon inte längre. Varje gång hon somnade drömde hon hemska mardrömmar om tre gubbar som kom för att ta henne bort från livet. Nu ville mamma att hennes systrar och sin egen mamma skulle komma från strömsund, för nu var döden inte långt borta.

 

De kom på eftermiddagen och inkvarterade sig i anhörigrummet. Här var stämningen otroligt dyster och sorgsen, alla var så ledsna och när det gick (det vill säga när mamma inte var för trött) så tog var och en av oss en liten personlig pratstund med mamma. På kvällen sjöng vi och läste bibeln med mamma, när vi inte vakade. Här gjorde vi upp ett schema för hur vi skulle göra framöver. Vi delade vi upp dygnet i skift, allt om två-tre timmar och två personer åt gången. Det vi gjorde var att vi satt hos mamma, hjälpte henne på alla sätt vi kunde såsom att ge henne att dricka, se till att hon hade det så bekvämt som möjligt i sängen och när det behövdes så tryckte vi på larmknappen så att sjuksköterskorna skulle komma hit. Att trycka på larmknappen var något hon absolut inte kunde göra själv, hon klarade inte ens av att lyfta på armen eller händerna. Detta gjorde också att hon exempelvis inte kunde hålla ett glas och dricka själv, så vi servarade henne med sugrör - av samma orsak kunde hon heller inte äta så vi matade henne.

 

Hela tiden behövde mamma successivt mer syrgas och på lördagen höjdes syrgasnivån till maximalt (15 liter). Även hennes morfinplåster ökades. Vi kände bara att allting eskalerade; mamma var mer orolig, mer trött, hade mer ont, var mer förvirrad än någonsin och hon pratade om döden mer än vad hon någonsin gjort i våra liv. Vi kände absolut inte igen henne. Var var hennes kämparglöd? Den kämparglöd som ni alla sett och som vi alla beundrar henne för, var som bortblåst. Mammas infektion hade nu blivit ännu värre, hennes sänka låg på 140 och antibiotikan gjorde inte ett smack.

 

Vi blev mer och mer ängsliga, skulle vi förlora vår mamma/fru/syster/dotter? Ingen hade varit beredd på att det här skulle hända. Det är tredje gången i år mamma stått inför döden, men ändå var vi inte beredda - och det var inte sjukhuset heller. Man är aldrig beredd inför sånt här. Det går bara inte. När man står vid en människas sida och ser deras liv försvinna från dem glömmer man, i sin förtvivlan, lätt bort små viktiga detaljer. Vilka mediciner tål hon, och vilka tål hon inte? Man kan i efterhand tycka att sjukhuset borde ha sådant nedtecknat i sina journaler men av någon anledning visste de inte mer än vad vi gjorde. Mamma har alltid varit en höjdare på att kunna sin egen medicinering, hon vet exakt vad hon tål och inte tål - vad som hjälper och vad som inte gör det - men när hon inte kan uttrycka sig, vad gör man då? För mammas tal hade nu blivit så pass dåligt att vi knappt förstod vad hon sa. Och när vi väl hörde vad hon sa, var det oftast något som var begripligt för henne men inte för oss.

 

I den här vevan fick vi reda på att mamma fått fler metastaser i lungorna. Detta tillsammans med hennes lunginflammation gjorde det outhärdligt för henne. Det enda positiva beskedet var att hennes sänka nu hade gått ner till 100 med den nya antibiotikan. Mamma fick dock inte tillbaka sin kämparglöd.

 

Eftersom vi bara fått ett anhörigrum kunde alla inte sova på sjukhuset. Därför sov jag hemma när jag inte satt här hos mamma. På måndag morgon ringde min storasyster och berättade för mig hur det gått på natten och berättade att mammas önskan nu var att vi alla skulle komma till rummet och vara hos henne, nu när hon skulle dö. Mamma hade blivit ännu sämre under natten och blivit djupt deprimerad. Hon trodde inte längre på någon behandling. Vi försökte muntra upp henne med att sänkan blivit bättre, men allt hon såg var en dyster framtid. Hon tänkte att om hon någonsin skulle ta sig ur det här skulle hon inte ha någon livskvalité kvar. Vid tiotiden på morgonen kom sjukhusprästen och diakonen och hade en sista nattvard med oss och mamma på rummet. Vi sjöng, tog emot Guds välsignelse, och grät i mängder. Den sista sången vi sjöng var på pappas initiativ och det var "vilken vän vi har i Jesus", när mamma hörde den sken hon upp och log det största leendet hon gjort på flera dagar - hon ropade ut med sin svaga röst "jaa, det var ju den jag ville höra!" för hon kom inte ihåg vad den hette. Men pappa och hon är ju ett, han visste att det var den hon ville höra.

 

Nästa inlägg imorgon.

 

 

 

Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår. Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång, älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång.